Tag Archives: ångest

Det är mycket nu!

Natten som gick bjöd på allt annat än rogivande och stärkande sömn. Det är ju meningen att sömnen ska hela oss både fysiskt och mentalt. Men vågar man inte somna för att man är rädd att vakna några timmar senare fastfrusen i stelhet och smärta är det svårt att återhämta sig. Mina nätter handlar mycket om rädsla och ångest. Att vakna ensam, orörlig med värk, och ligga där i sängen med ångest och rädsla över att något ska hända är en fruktansvärd upplevelse. Det har gått så långt att jag har ändrat dygnsrytmen. Jag brukar somna mellan klockan 03:00 – 04:00 för om jag vaknar är det bara tre till fyra timmar kvar innan mina assistenter kommer till jobbet. Är det en riktigt jobbig natt somnar jag först när de kommer till jobbet runt klockan sju. Jag kan inte ha det så här längre.

Jag har haft personlig assistans dygnet runt förut men vid en omprövning tog de bort min sovande jour alla nätter utom en natt i veckan. Varför jag tillåts sovande jour en natt i veckan vet jag inte. Det finns ingen logik i det beslutet, anser jag. Men nu är jag i så pass dåligt skick att jag återigen måste söka sovande jour. Anledningen till att jag inte redan har sökt är ren och skär rädsla. De är så många som har fått sina assistanstimmar neddragna eller blivit av med all sin personliga assistans. Sist drog de ju ner mina timmar också så jag måste komma på vilket sätt som är mest fördelaktigt för mig innan jag kontaktar försäkringskassan för fler timmar. Mitt mål är att ringa dem någon gång denna vecka. Tror jag? Det är mycket nu.

Ta hand om er.

Kram!
Nalle

Share Button

Är Nalle tillbaka vid tangenterna?

auraruntmigEfter dag kommer natt, efter uppgång kommer nedgång och efter positiva perioder kommer alltid de negativa. Och så rullar det på..? Nej, men vänta lite nu! Det där lät alldeles för negativt så det vill jag ändra på. Nu! Omedelbart! Det låter mycket bättre att säga, ‘efter natt kommer dag, efter regn kommer solsken, efter motgång kommer medgång och efter sorg kommer glädje.’ Eller hur? Min verklighet dock är den att de senaste åren blev ljuset långsamt till ett mörker jag aldrig tidigare har upplevt. Jag föll lika obarmhärtigt som mörkret spred sig, ner i ett stort nattsvart djup, där en gränslös passivitet och destruktiva känslor härskar i en evig nutid – och där gick jag vilse för ett tag. Ett ganska långt tag.

Men innan allt tog slut hittade jag en själens väktare och vägvisare, tack o lov! Hon fångade upp mig på så många olika plan. Hon öppnade mig och värmde mitt inre, lyssnade tålmodigt och tog sedan min hand och började visa mig vägen. Efter år av stor möda och enträget vandrande har mörkret börja skingra sig något. Djupet är inte längre lika stort och dess destruktiva urkraft är inte lika omänsklig i sin styrka, den gränslösa passiviteten är inte alltid lika orubblig eller duktig på övertalning. Emellanåt händer det att små korta perioder av ljusets läkande kraft flämtar till ovanför mig och långt bort i horisonten, samtidigt som jag känner ursprunget djupt inne i mitt bröst. Som en skäggig gammal sjöbjörn med sextant letandes efter vägen fäster jag blicken upp mot stjärnor som glimmar på natthimlen, i hopp om att återigen bli upplyst för att veta åt vilket håll min färd ska gå när jag åter ensam är, dagen då vägvisaren släpper taget. Vägvisaren tände hoppet om att jag en dag kommer hitta upp ur djupets mörker, detta likgiltiga och passiva tillstånd där inte mycket annat än självförakt och utanförskap existerar. Men först måste jag lära mig hitta.

20141027_100230Att reumatiska sjukdomar långsamt förstör kroppen med inflammation, värk och stelhet och så sakteliga äter upp skelett och ledytor är ingen nyhet. Men att samma helvete, i stor hemlighet, mer än gärna kan tugga i sig vett och sans och själens förmåga att må bra och att orka kriga för ett värdigt liv, var dessvärre en stor nyhet.

Med ett steg i taget letar jag efter framtidens karta och kompass och självklart viljan att fortsätta ett tag till – med att kriga. Fastän jag på många sätt har mörkrets forntida skuggor och skepnader bakom ryggen är det allt annat än lätt att leva, eller ge sig ut. Det är ingen överdrift att jag påminner en hel del om Bambi på hal is i det mesta jag tar mig för. Det är ingen vacker syn, humoristisk möjligtvis, men det får ändå anses vara helt okej så här långt efter mörkrets triumf och ångestens segertåg. 

Okej. Nu när en del av anledningen är känd till varför jag inte har bloggat på ett bra tag, vore jag tacksam för ett visst mått av överseende med en eventuell hackig kvalité i början. Om jag är tillbaka vid tangenterna eller inte får framtiden påvisa. Men oavsett hur det går var det här ganska kul. I alla fall den här gången.

 

Må så gott!
– var rädda om varandra.
Nalle

Follow my blog with Bloglovin

Share Button
1 2