Tag Archives: Alliansen

Jag känner inte igen mitt eget land

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442
"Sluta simulera!"

"Sluta simulera!"

Jag känner inte längre igen mig i mitt eget land som har blivit alltmer individualistiskt och egocentrisk. En kamp att få politiker och andra makthavare att förstå att vi ”funkisar” inte är stöpta ur samma form utan att vi, precis som alla andra, är olika med olika behov. De flesta av oss tycker säkert att varje människa är unik och lika mycket värd. Det tycker de flesta politiker också när det är valår och med full skattkista. I slutet av 80-talet och tio år framåt måste det ha funnits ”plenty” med klirr i skattkistan för det var då en enig riksdag stolt antog lagen LSS och LASS. Närmare bestämt 1994.

Plötsligt skulle ”Svensson” och samhället se funktionshindrade som vanliga samhällsmedborgare. Nu fanns det till och med en lag på att vi skulle få de medel som behövdes för att uppnå ett så kallat normalt och värdigt liv. Insatser efter individuella behov blev en självklarhet åtminstone för en generation som har växt upp i detta himmelrike där personlig assistans är en självklar rättighet och inte ett resultat efter ett långt krigande mellan olika synsätt på vad som är rimligt för att uppnå mänskligt värde. Insatser efter individuella behov är en självklar rättighet och därför borde ”en för alla” lösningar kännas förlegad och dammig. Borde det inte ligga i varje politikers intresse att ha flexibla och individuella lösningar så att insatser kan göras där de behövs. Det låter väl skitbra! Eller? (I vilken jävla dröm då?)

Åh, 1994. Det var vansinnigt längesedan. Säkert en sådär 6-10 LSS och LASS utredningar sedan. Där varje utredning har haft en öppen eller dold agenda att spara. Spara! Spara!! Flexibla och individuella lösningar börjar ligga oss i fatet nu när försäkringskassan ”tolkar” lagar som fan läser bibeln och skyller på politiker. Och politiker förklarar och skyller på försäkringskassan. Som jag ser det har vi snart gått varvet runt. Om vi inte är beredda att ge insatser efter individuella behov så kommer det att skita sig. Grundligt. Allt som då finns kvar är en statlig eller kommunal ”en för alla” lösning. Genom sina snilleblixtar att det är billigare att bygga grupp bostäder, grupp boenden, boenden med särskild stöd och service, etc. ser de endast kortsiktiga ekonomiska lösningar. Man är duktig på att se vad saker kostar och urdålig på att se vad resultaten och konsekvenser drar in ekonomiskt – på lång sikt.

"Ett värdigt liv är alldeles för dyrt!"

Debatt om värdigt liv
Jag undrar när debatten om ett värdigt liv åter ska ta fart. Sedan en tid tillbaka har jag inte kunnat arbeta. Det har gett mig en ny insikt i hur det är att leva utanför arbetsmarknaden och behöva förlita mig på den lilla välfärd som idag existerar. Jag har sjukpension, bostadsbidrag och/eller bostadstillägg plus handikappersättning – än så länge, och personlig assistans mellan 17 – 24 tim/dygn.

Det ekonomiska stöd som finns fungerar inte alls för den lilla grupp jag tillhör. Stödet är inte i proposition till behoven. Den stora lägenhet som jag måste bo i på grund av skrymmande hjälpmedel och assistansen är på tok för dyr i förhållandet till sjukpensionen och det man kan få i bostadsbidrag/tillägg. Hyran plus el kostar nästan lika mycket som sjukpensionen, bostadsbidraget/tillägget och handikappersättningen tillsammans. Efter att ha betalt hyran plus el har jag cirka 1500 kronor kvar som ska räcka till övriga räkningar. Mat och kläder eller saker till hemmet eller annat husgeråd är minst sagt eftersatt. En annan lyx som jag och min son heller aldrig unnar oss är semester eller annan samkväm såsom bio eller äta ute, etc.

Godkänt genom regeringens agerande
Det är helt tydligt för mig att med denna regering är jag med och betalar mest i förhållande till den inkomst jag har för vår personliga assistans och övriga LSS kostnader. Samtidigt finns det forskning som påvisar att personlig assistans har minskat kostnaderna med åtskilliga miljarder mellan 1994 – 2004 i förhållande till vad hemtjänst och liknande hade kostat under förutsättning att regeringen följer sina egna lagar och regler. Men denna vetskap och genom att leva i denna verklighet där regeringen visar alla våra samhällshörn att det är okej att öka klyftorna genom sitt agerande, att det faktiskt är skillnad på folk och folk, gör mig riktigt förbannad. Hur kan regeringen, eller någon alls, tycka att det är okej att de som är beroende av vårt lands stöd och skyddsnät ska betala en stor del av det själva? Eller att vi skall vara med och betala för att arbetande ska få 1500 mer i plånböckerna och för att de rika ska bli ännu mer rika – bara för att de, ”Alliansen” ska bli så populära att de blir omvalda.

Vår rädsla att idioter utnyttjar samhällets skyddsnät har gått över styr och blivit en mycket farlig politik som inte alls är så långt bort ifrån ett elitistiskt tänk med ett samhälle som är uppbyggd av och för produktiva dugliga medborgare. Jag känner igen det tänket, den ideologin från någon annanstans..?

Det kanske inte är så konstigt att jag känner som jag gör och att jag känner det som att Svensson bara lallar runt i sitt lilla lalla land och försöker populistiskt välja vilken ideologisk och politisk fråga som ska stödjas detta år, (det gäller att veta vad som är inne även politiskt…), medan politiker leker sandlåda med varandra i hopp om att få synas mest i rutan. Klyftorna växer inte som vanligt mellan de rika och de som arbetar utan klyftorna verkar växa mest mellan Svensson och de medborgare som idag kippar efter andan i hopp om att överleva ett tag till.

Ett mänskligt liv, eller lidande, verkar inte ha samma värde eller betydelse längre? Värde och betydelse har fått en vriden form som inte stämmer överens med bilden om vad mänsklighet är. Inte förrän vi tar på oss konstiga politiska glasögon och tittar från deras horisont blir bilden normal, eller åtminstone acceptabel. Varför är det så? Varför har det blivit så här? Politiker vill att vi ska tänka stort och vad som är bra för den stora massan. Av väljare då, antar jag? Det är oerhört svårt att vara objektiv eller att ”see the big picture” när man själv tillhör dom där. De som är sjuka, de som inte klarar av att arbeta längre, de (o)produktiva. De ny fattiga!

"Sjukskrivning..? ALDRIG!"

En individuell skam och lidande
När behoven inte tillgodoses individuellt är det individen som lider. Det har visat sig vara ett ensamt lidande där många sjuka och/eller funktionshindrade inte längre klarar av en vardagsekonomi vilket orsakar ett psykiskt lidande och enorma skamkänslor. Ett lidande som läggs ovanpå sjukdom och/eller funktionshinder och som har vid flertal tillfällen resulterat i att individer till och med väljer att avsluta sina liv. Skammen är individuell och för stor och tung att bära! – Så jag förstår mycket väl varför politiker inte vill debattera på individ nivå.

Alliansen vill inte veta av sådana här historier. Man vill inte veta av att sjuka och/eller funktionsnedsatta mår allt sämre psykiskt för att de inte får de ekonomiska möjligheterna att i lugn och ro rehabilitera sig där det är möjligt. Och om man nu inte klarar av att arbeta pga sjukdom eller funktionshinder och medicinering så ska man inte tro att man har rätt till ett värdigt liv. Nej, det ska per automatik innebära fattigdom för så är det ju i USA. Det roliga är att USA och andra länder har ganska länge kikat på Sveriges sociala skyddsnät. Det skyddsnät som en gång fanns.

Hur skall riksdagens ledamöter kunna veta…
En riksdagsledamot tjänar cirka 58 200 kr i månaden efter en löneökning runt 3500 kronor. Och talmannen får nästan det dubbla, cirka 100 000 kronor i månaden. Vicetalman får nöja sig med cirka 80 000 kronor i månaden. Det känns inte så kul att deras lönehöjning per månad är cirka en tredjedel av min hela månadsinkomst. Jag missunnar inte dem sin lön. De är med all säkerhet värda lönen. Men jag skulle vilja se en möjlighet att kunna leva på min sjukpension, eller åtminstone överleva. Idag måste det till inkomstbeprövade förmåner såsom bostadsbidrag/tillägg och handikappersättning som är till för att täcka fördyrade levnadsomkostnader på grund av funktionshinder. Ca. 1100 kr/mån. Vilket skämt!

Kära arbetare, medborgare, i morgon kan det vara du som sitter här i mina kläder. Tänk på det när 1500 kronor mer i månaden smakar gott. Tills vi möts…

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Upp till bevis!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Igår blev jag så upprörd att mitt bröst krampade eller kramade och gjorde ont, mitt hjärta gjorde sig påmind och jag var tvungen att ta det lugnt istället för att åka in och solidariskt ställa mig i demostrationståget för att få makten att förstå att otillgänglighet ÄR diskriminering – oavsett om Anders Borg, eller vem som nu än bossar på finansdepartementet, får öppna plånboken eller inte. Det är ju en självklarhet! Hela min hjärna, min själ och mitt haltande hjärta var med er igår under marschen för tillgänglighet!

Anledningen till min upprördhet kom sig utav ämnet ovan och hur odemokratiskt och medmänskligt kallt vårt land är. Eller har blivit? Antingen har mina skygglappar vidgats eller så har Sveriges befolkning blivit kalla människor? Självklart vet jag med att allt politiskt som hänt de sista tjugo-trettio åren inte bara är dåligt inom det aktuella ämnet eller området. Inte alls, snarare så har väldigt mycket positivt hänt under den tiden och idag kan jag ”nästan” leva som en fri och fullvärdig medborgare i Sverige fast jag har en funktionsnedsättning. Men bara ”nästan”. Och tyvärr måste ”nästan” hela tiden hållas under uppsyn annars sker försämringar omedelbart. Det är just den biten i det politiska spelet jag räds för. Vunnen mark kan lätt och fort försvinna igen. Men nu över till dagens inlägg som är ett tvilling ämne.

På uppdrag av regeringen skulle kostnaderna för personlig assistans och LSS ses över, minskas, och en av flera utredningar tillsattes. En resulterade i propositionen, lagförslaget, 2009/10:176 Personlig assistans och andra insatser – åtgärder för ökad kvalitet och trygghet. En enig riksdag sågade den delen som handlar om bedömningsinstrumentet för personlig assistans. Nedan finns länk till sossarnas och riksdagens motion om detta. Om du inte pallar läsa motionen har jag klippt ut valda delar nedan.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovsbedömningsinstrument för personlig assistans.

…bedömningsinstrument som presenterades och skulle prövas på brukare bestod av ett 91-sidigt dokument där varje detalj i en persons liv skulle redovisas och därefter – inom varje detaljerat område – rimlighetsbedömas av Försäkringskassans handläggare.

Instrumentets utformning var enligt vår mening integritetskränkande. Den enskilde förväntas redovisa allt från de intimaste behov på toaletten, till hur en balanserad diet upprätthålls och om sexualvanorna är säkra. Enbart frågor om matintag skulle utredas på 16 sidor. Hela denna hantering av behovsbedömningsinstrumentet är enligt vår mening oacceptabel och skadar tilltron till LSS-reformen…

…Vi anser att arbetet med behovsbedömningsinstrumentet måste bygga på respekt för individen och dennes oberoende och integritet. Regeringen bör vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa detta.

I egenskap av personlig assistans användare och expert på mitt liv, min funktionsnedsättning och på att bedöma mitt eget assistansbehov, vilket också var lagens intention från början. Det började ju till och med med utredningen som hette ”Från patient till medborgare” där man äntligen hade fattat att det är VI som vet bäst om våra egna liv. Vi behöver fortfarande inga experter för att tala om hur, när, var, varför eller av vem. Som jag ser det finns bara två saker att göra för att inte skada tilltron till LSS-reformen, försäkringskassan och socialstyrelsen och det är:

– att avsätta utredarna för bedömningsinstrumentet.
– att låta oss som är experterna ta fram ett så kallat bedömningsinstrument.

Ibland känns det som om politikerna, främst då Alliansen, helst av allt skulle vilja hugga av den kostsamma svansen i samhället. Det vill säga oss och alla andra som på något sätt inte passar in i den förträffliga mallen 7 – 21 år är lika med utbildning, 22 – 65 år lika med arbeta och tjäna massor av flis och 66 – ? lev av ditt flis du tjänat in.

Upp till bevis att ni har förståt eller gå tillbaka och läs er egen utredning igen, ”Från patient till medborgare”.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3