Längtar efter våren

Nyss hemkommen från en undergörande promenad i solskenet. Det var bara 0 grader men så generös som solens strålar var kunde man hitta vårkänslorna ganska enkelt. Så fort jag hittade solen i lä var vårens starkaste känslor framme i mig, fast jag vågade ändå inte knäppa upp jackan. Nej, det är inte dags än att näcka inför vårsolens överraskande solstrålar. Det måste bli varmare först. Och sluta snöa! 🙂

Det kommer inte dröja speciellt länge innan vi människor förändras till vårens ära. Vi blir lite gladare, lite piggare, lite trevligare och mer bemötande när vi går förbi varandra ute i solskenet. Efter ytterligare ett tag, när vi har gått in i april eller i maj månad, kommer vi bli ännu mer öppna som människor. Jag undrar om det är så enkelt att det har med ljuset att göra?

Det fåniga leendet kommer så småningom lockas fram av helt andra anledningar än vårsolens sken, för det är nu kläderna åker av. Kläderna förändras från vinterplagg till lättklädda kläder som knappt håller ihop. Eller det kanske var förra årets mode? Det är också nu som vårkänslorna sprudlar och ger oss en massa olika sinnesstämningar vi inte har känt på ett tag. Så är det för mig i alla fall. Och nu tänker jag inte enbart på de lättklädda kvinnorna som alltid dyker upp till våren och sommaren utan jag tänker på en massa olika känslor som förknippas med årstiden. Den berusande känslan av hur jävla bra man har det, kommer alltid över mig när jag ska grilla de första gångerna på året. Eller första gången det packas för picknick och långpromenad vilket brukar ge mig en känsla av total frihet. Sedan har vi de käcka känslorna som uppstår när det är dags att besöka Älvsjö badet och titta på allt det vackra som finns där. 🙂

Jag tycker det är hur fett som helst att vi från år till år blommar ut som människor så fort våren kommer, men det är klart har man ett fång blommor i bröstet som måste blomma ut när ljuset och våren kommer, är det kanske inte konstigt att man spricker upp i ett leende då och då. Samma sak fast tvärtom händer när ljuset försvinner och vi likt musslor stänger igen när hösten övergår till vinter? Varje årstid har sin charm, helt klart. Men jag föredrar våren och sommaren, big time! Våren lurar runt hörnet! Jag lovar!

Ta hand om er!

Kramar!
Nalle

Share Button

Ryck upp dig!

Efter att ha gått i terapi, eller i beteendeaktivering, där jag fick lära mig en del om underskott och överskott, två minuters regeln, situationsanalyser, korta och långa konsekvenser och grubblerier, så känns det skönt att terapin äntligen är över. Det jag ska göra nu är att fortsätta terapin, beteendeaktiveringen, på egen hand.

Det är inte alltid enkelt att skilja på kreativ problemlösning och grubblerier. För egen del händer det ganska ofta att när jag står inför ett eller flera problem som kräver sin lösning så börjar jag konstruktivt, men det slutar allt som ofta med grubblerier och att jag kör fast i gamla tankemönster. Det är då ältandet börjar och innan jag vet ordet av har jag börjat upprepa saker och ting, det vill säga mönster. Men har jag kommit så långt att jag kan identifiera vad som är grubblerier och vad som kräver konstruktiva problemlösningar borde det vara lätt att sluta grubbla. Eller hur?

Men hjärnan spelar oss spratt hela tiden. Det spelar egentligen ingen roll om jag sitter rakt upp och ner och inte gör någonting, eller om jag börjar med konstruktiva problemlösningar, så slutar det med att jag sitter och grubblar, ibland på något helt annat än vad jag först började att tänka på. Och fortsätter jag grubbleriet övergår det ganska snart i depressions liknande känslor och tankar. Det gäller med andra ord att komma på sig själv när man grubblar så man kan bryta grubbleriet och göra något helt annat. Men eftersom tankarna kommer automatiskt kan det vara knepigt att komma på sig själv att man grubblar därför kan det vara bra med lite hjälp i början. Det skulle visa sig att min mobil var det hjälpmedel som jag behövde. Att sätta upp påminnelser fungerar för mig.

Hela terapin känns som om den har gått ut på att man ska rycka upp sig och göra något helt annat än det som får en att grubbla eller deppa. (Okej, det var till att förenkla det hela.) Till en början tyckte jag det lät oförskämt och verkade lite väl enkelt men ju mer aktiviteter som jag tillsammans med min terapeut enades om att jag skulle göra under veckorna ju svårare blev det. Men efter ett tag hittade vi en bra balans på aktiviteter. Jag lade in påminnelser i mobilen för alla aktiviteter och så fort det plingade till i den gjorde jag min uppgift utan pardon. Efter cirka fyra fem veckor började jag själv märka av att jag grubblade mindre. Men om det berodde på att jag började må bättre eller om det berodde på att jag inte hade tid till att grubbla på grund av alla aktiviteter, ska jag låta vara osagt.  🙂

Varje vecka, efter att jag hade varit hos psykologen, fick jag ett e-postmeddelande med en länk till ett skattningssystem. Jag fick ett gäng frågor att svara på, varje vecka samma frågor, och jag vet att mina svar ändrades med tiden åt det positiva hållet. Psykologen var så nöjd så. Det gick ju framåt så självklart var jag också nöjd. Jag hade lovat mig själv att gå in för terapin med hundra procent engagemang. Vilket är anledningen till att det har gått så bra, tror jag. Nu när terapin är över är det meningen att jag ska fortsätta med att aktivera mig själv vilket har gått bra så här långt.

Jag är medveten om att vi alla är olika men jag tror starkt på att inte ge sig själv möjligheten att strunta i aktiviteterna bara för att man inte mår bra eller känner sig nere. Som sagt var kan det låta oförskämt eller simpelt men för mig, vid den här tiden i livet, har det bästa sättet varit att ta sig i kragen, rycka upp sig, och genomföra uppgiften man har framför sig. Oavsett om jag känner för det eller inte. Det känns bättre efteråt. I alla fall för mig.

Jag hoppas ni alla mår bra.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3 4 5 200