Ska det va så jävla svårt att..!?

Den senaste tiden har jag allt oftare skrämmande reflekterat över människors handlande och det som händer i vårt samhälle som en följd utav det. Dessa ringar på vattnet får mig att ifrågasätta det sunda förnuftet. Jag undrar om det ska vara så här? ”Ska det va så jävla svårt att..!”, eller ”vart är vi på väg någonstans?”. Det låter kanske enfaldigt eller dystert att ifrågasätta förnuftet hos folk men ibland (tyvärr allt oftare) verkar det som om folk inte har en susning om hur man lever ett liv? Självklart finns det dom som inte stämmer in på det jag berättar här. Tack och lov! 🙂 Fast dom är oroväckande många dom som förväntar sig att livet SKA gå på räls och fyllas, per automatik, av typ olika sorters lottovinster. Genom hela livet – speciellt i början! Ett underbart och skrämmande exempel är en god vän till mig vars kompis tackade nej till ett jobb med anledningen att han tänker minsann inte ”slava på ett skitjobb med dålig lön” utan ska han jobba så ska han göra det som chef och ha ”duktigt” betalt. 

Självförtroende i all ära
Det är jättebra att man tror på sig själv men att denna unga man på fullaste allvar förväntar sig att hans första jobb ska vara ett guld jobb med en fet lön, fast han varken har utbildning eller arbetslivserfarenhet, är enbart skrämmande och tragiskt. Allt oftare har jag fått höra liknande historier med beteende och åsikter som jag anser är både destruktiva och farliga för våra ungdomar och unga vuxna. Det verkar ha gått så långt att det har blivit en fixering över jaget. I denna jag-ism där alla jag-kära egotrippar drömmer om att bli någon, helst genom att göra så lite som möjligt och framför allt inte göra något utan egen vinning, annars är man ingen. Bara en unyttjad dumskalle!

Att livet bjuder på motgångar oavsett var vi befinner oss på livets stege har säkert de flesta erfarenhet av. Förr när det var motigt tog vi emot hjälp av familj, nära och kära eller av goda vänner. Idag går vi hellre till främlingar. Vi människor är flockbenägna och har sedan urminnes tider levt i små grupper, i byar och städer. (Det är vad jag fått höra i alla fall). Där lärde de äldre upp de yngre. Idag är de äldre rädda för ungdomar och respekten mellan unga och gamla är borta. Vilket inte är konstigt på något sätt för hur ska de unga lära sig respektera de äldre när de vuxna (politiker och andra beslutsfattare) bokstavligen och fullständigt skiter i våra äldre. Varför ska de unga respektera de äldre (tänk på att ungdomar tycker att en 35 åring är lastgammal) när ingen annan gör det? Alla kan se och höra på tv flera gånger om varje månaden hur vi missköter och behandlar de äldre med respektlöshet.

Ibland, i mina drömmar, vaknar jag till en värld där inga jag-fixerade egotrippar existerar, all utseendefixering är borta och vi har lärt oss att bemästra vår oro över vad andra ska tycka och tänka om oss, vi jagar ej längre efter framgång i yrkesliv, ekonomi eller för att vara häftig eller se bra ut i andras ögon. I grundskolan mellan årkurs 1-9 jobbar i varje klass minst en äldre person som har gått i pension för att dela med sig av deras livserfarenheter. Vi som lever i ensamhet är betydligt färre. Till och med bjöd drömmen på fler lyckliga familjer. Ett rosa skimmer över den drömmen. Hm, ja jag vet!

Idag verkar det som om egoism, jag-ism, vilsenhet och ensamhet styr och ställer i vår värld. Handen på hjärtat! Hur många gånger har vi inte gjort en ego handling fast vi visste om redan innan att det var fel. Som sagt, vi gör mycket bara för att glänsa eller känna oss viktiga eller behövda. Samtidigt blir vi allt fler som lever ensamma – självvalt eller inte, fler och fler mår så pass psykiskt dåligt att medicin eller vård krävs. Ensam är stark? Jo, säkert!

Nu låter jag som en deprimerad psyko som hatar livet eller tycker synd om sig själv?
Tro mig, jag varken hatar eller tycker synd om mig själv! Jag älskar livet och är i allra högsta grad förtjust i mig själv. På ett vettigt sätt, givetvis. 😉 Det är bara det att jag har svårt att förstå logiken i vissa åsikter och argument som när jag hör konversationer som ”…Äh, men lägg av, han e ju äcklig! Du ser ju hur han ser ut… som ett jävla äckel, ett cp-miffo”. Gapskratt och elaka hånleenden avlöses omvartannat. Riktigt frågande och ledsen blev jag för någon vecka sedan när jag hörde en diskussion mellan två tjejer i 19-22 års åldern som jobbar eller jobbade på servicehus, ”..men vaddå fattaru..? Jag fattar i alla fall inte varför jag fick sparken? Den där gamla kärringen har ju ändå ingen nytta av pengarna, hon e ju senil så vad ska hon med pengar till? Hon e ju aldrig ute och jag tog ju bara en hundring. Hon hade typ flera, ju! Jag tycker hon som sparka mig var jääävligt orättvis! Fy faaan, alltså! Vilken jävl.. fi..a”.

Jag har alltid undrat varför vi människor färgas så lätt av varandra? Varför vi tar efter oavsett om det är dåliga beteenden, åsikter och ytligheter i vårt samhälle. Även om de är destruktiva så är vi fårskallar väldigt många och snabba med att sälla oss i leden. Varför är det så?

Ni som har kollat in mig tidigare här på wordpress eller på http://nallesblogg.bjornthoren.se/vet att jag är en funkis, det vill säga en funktionshindrad man som använder elrullstol och personlig assistans. Att jag har en funktionsnedsättning kanske spelar en viss roll till att jag nosar på frågor som dessa. Det existensiella har alltid roat mig på olika sätt och nu när det handlar om att vi människor har blivit alltmer egoistiska och jag-fixerade så tror jag att det kommer leda till katastrof! Ingen vinner på egoism. 

Vi hörs igen.

Kram på er!
Nalle

Share Button

Förra sommaren, en glädjens dag i augusti!

Det var en lördag, närmare bestämt den 11 augusti, år 2007 som kom att bli för mig och många andra en oförglömlig och en glädjens dag! Under många år har jag gjort vad jag kan, så mycket jag har orkat med, för jämlikheten och människors lika värde oavsett färg, religion, kön och/eller funktionshinder. Denna självklarhet kan bero på att jag har en funktionsnedsättning sedan sex års ålder. Ibland kämpas det för att uppnå förändringar i miljön såsom tillgängliga lokaler och affärslokaler, kollektivtrafik och liknande. Men ibland ser kampen ut på ett helt annat sätt för att uppnå målen full delaktighet på lika villkor. Denna glädjens dag var inget undantag. Den existensiella kampen denna dag blev bara lite annorlunda.

Såstaholm och nödlögner
Minstingen av oss syskon gifte sig med sin Magnus, äntligen. Släkt och vänner var närvarande och festligheterna fortsatte efter vigseln med ett sjudundrandes party på Såstaholm i Täby. På väg till Såstaholm slog oron klorna i mig och jag nojade över att tillgängligheten inte skulle vara okej. Fast brudparet hade kollat upp Såstaholm så hade jag inte varit där själv och sett hur stället såg ut. Innan jag och min personliga assistent var framme hade jag börjat leta efter olika lösningar och innan jag visste ordet av hade nödlögnerna, till tidig hemfärd, funnit sitt hem ifall något skulle skita sig. Jag förberedde mig, som så många gånger förr, mot kommande besvikelse över all jävla otillgänglighet, men framför allt för att rädda stämningen och brudparets dag med stort D.

Inga nödlögner och ingen besvikelse
Det var hur trevligt som helst. Talen avlöste varandra likaså skratt och glädjetårar. Hela dagen och kvällen var lyckad på alla sätt och vis, inte bara för mig utan för alla gäster, och jag antar att min syster och hennes man kommer sväva på små röda hjärtan under låååång tid när de i lugn och ro minns tillbaka till den 11 augusti sommaren -07. Anna och Magnus var så fina och underbara att min broderliga stolthet svälde över. Rejällt. Med andra ord – ALLT var kanon denna oförglömliga dag. Även för en kämpe.

Nåja, nu kallar bingen så kommande rader får bli slutorden denna gång. Lycklig är jag för min underbara lillasyster Anna och hennes fina man Magnus, att de vågade gå vägen fram mot altaret och säga JA!

Jag älskar er båda.
Nalle

Share Button
1 200 201 202 203