Lite mer verklighet tack!

(Detta skrev jag i februari 2008 – intressant!)

För den oinvigde: LSS, Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade och LASS, Lagen om Assistans är två rättighetslagar som kom till 1994. Sedan LSS/LASS kom till har politikerna försökt att urholka lagen utan att tappa ansiktet. Anledningen är att de tycker lagen är på tok för kostsam plus att vi blir allt fler funktionshindrade som får personlig assistans eller annat stöd och service genom LSS. Kostnaderna ökar med andra ord för varje år. Detta tycker våra politiker är för jävligt och därför har lagen utretts många gånger under de första 13 åren. För varje utredning väntar drastiska förändringar och tyvärr också oftast försämringar i mitt liv. Kostnaderna handlar om beviljade timmar, om hur många timmar assistans man behöver.

Allt handlar om timmar
Lagen säger att kommunerna ska betala de första 20 timmarna per vecka och resten betalas av staten. Det betyder att om du har ett assistansbehov på 25-30 timmar i veckan får kommunen stå för den största kostnaden. Det betyder att en person som har 25-30 timmar assistans per vecka blir kostsam för kommunen vilket kan innebära kommunarrest. Du kan helt enkelt inte flytta till en annan kommun om det inte är en bra och kanske rik kommun.

Har man som jag ett ganska stort assistansbehov, drygt 18 timmar per dygn blir det annat ljud i källan hos kommunen. De flesta som har personlig assistans och många timmar sitter mer eller mindre fast hos kommenen eftersom de tjänar pengar som assistansanordnare på de som har många timmar beviljade. Det är ca 50% av alla assistansbrukare som har kommunen som anordnare och arbetsgivare åt de personliga assistenterna. Alltså staten betalar kommunen för de timmar som överstiger 20 timmar per vecka. Det bli ännu roligare eftersom kommunen ofta får statliga medel för de första 20 timmarna också. 100% är bäst! Har man inte rejält med skinn på näsan så kan det vara svårt att övertala den på kommunen som har hand om personlig assistans att man vill anlita en annan assistansanordnare, eller?

Vad är det för kostnader, varför är det så dyrt?
Det finns olika former av assistansanordnare, de flesta har kommunen, sedan kommer kooperativ och företag och eget företag där den assistansberättigade också är arbetsgivare åt sina assistenter. I sommar är det dags för ytterligare en assistansutredning, som bland annat ska se över kostnaderna, att lägga fram sitt förslag. Det har diskuterats mycket de senaste åren om fusk och utnyttjanden i LASS där en heldel av vinstdrivande företag har sjukt mjöl i påsen. Men jag anser ändå att kommunen är den med dels störst mjölpåse där mycket av mjölet inte är brukbart. Om kommunen är den största orsaken till personlig assistans dåliga rykte och till att pengar bara försvinner vet jag inte, men jag vet att företag, kooperativ och de egna arbetsgivarna måste göra en avräkning på förbrukade timmar och de timmar som inte förbrukas betalas tillbaka till försäkringskassan/staten. Jag vet också att rykten säger att kommunen inte gör det utan de behåller statens medel. Om det stämmer är det inte konstigt att kostnaderna ökar.

Jag tror också att om denna utredning hade undersökt verkligheten och kostnaden som varje människa bär med sig genom livet, som en osynlig prislapp fastklistrad på pannan, skulle resultatet förvåna många. Inte minst politiker. Verklighetens kostnader i form av livskvalité, större självförtroende och bättre fysisk och psykisk hälsa vilket leder till enormt många positiva kedjereaktioner. Innan jag fick personlig assistans 1990 (då var det ett försöksprojekt) låg jag på sjukhus cirka en till två månader per år, jag hade 100% sjukpension och åkte färdtjänst och bodde på en boendeservice där det fanns 10 lägenheter, jag söp och rökte braj och mådde allmänt dåligt och fick därför en del samtalsterapi. Vad kostar inte allt det?

Samma år som jag fick personlig assistans bildade jag familj. Jag flyttade från boendeservicen, jag utbildade mig till journalist och började jobba på 50%, sedan 75% – betalade skatt. Jag gick en mängd datautbildningar, jag tog körkort och köpte bil, etc. Sedan 1990 har jag legat på sjukhus 6-8 gånger och jag har använt färdtjänst ca 10 ggr/år istället för 10 tur & retur resor i veckan. Personlig assistans har fått mig att växa som människa, jag blev någon, någons man, en journalist och framför allt en förbaskat bra farsa. Jag har blivit frsiakre och mår helt enkelt bättre idag än innan 1990.

Lägger man dessa kostnader mot varandra så är jag inte speciellt säker på att personlig assistans är så hemskt kostsamt som de påstår. (Riksdagen betalar ca dubbelt så mycket per timme för städning av deras lokaler än schablonersättningen för personlig assistans och kommunens hemtjänst är också nästan dubbelt så dyr per producerad assistanstimme). Lägger vi därtill alla assistenters inbetalda skattekronor och arbetsgivaravgifter blir den faktiska kostnaden inte speciellt stor ur ett samhällsperspektiv. Men på det sättet som kritiska röster och politik mot assistansreformen resonerar visar på ett utanförskapstänk där funktionsnedsatta medborgare inte ingår i samhället utan räknas mer som kostnader istället för vad vi bidrar med genom ett liv. Tänk om massmedia och politiker skulle kunna hålla sig lite mer till verkligheten.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Ytterligare en natt med huvudet fullt av tankar

Innan jag börjar vomera om mina nattliga äventyr där tankar och funderingar håller mig vaken så kommer här en hälsning till er som besöker min blogg, den allra första här på wordpress. Varmt välkommen ska ni vara!

Det är inte unikt på något sätt att sitta vid sin dator mitt i natten och försöka fånga några av många återkommande tankar på en blogg, inte alls. Det unika är inte heller mitt mål med denna blogg. Jag vill ha något att göra när dessa klarvakna och tankefulla nätter håller mig ifrån säng och härlig sömn.

Jag började jobba för ett par veckor sedan. Jo, jag har jobbat innan också men under de sista sju åren har jag mest arbetat hemifrån med sättning och layout, när min fysik har tillåtit det, där jag och min dator endast har mina personliga assistenter som störande moment eller intellektuell stimulans. Men som sagt, nu är jag projektanställd till sista Mars med en förhoppning om en förlängning eller fast anställning. Jag blev överrumplad, minst sagt, av hur nytt och svårt det var att umgås med så många människor på en och samma dag, alla intryck, alla telefonsamtal, sorl och skratt, fikarast och lunchrast och alla frågor som ställs som om jag vore det självklara valet att axla manteln efter en underbar person, vår vän och medarbetare, som hastigt och mycket olustigt valde att förkorta sitt liv.

Alla intryck från mina första veckor formar mina tankar och funderingar och håller mig vaken denna natt. Hur ska jag få skorna att passa? Är det något jag ska försöka göra överhuvudtaget? Nä, jag tror inte det. Det går inte och det kommer inte vara bra för mig om jag inte får vara den jag är. Flummigt, kanske det? Men inför vissa arbetskamrater känner jag mig som om jag vore en inkräktare och inför andra som om de tror att jag med lätthet ska klara av att axla en så duktig medarbetare med tretton års erfarenhet och enorma kontaktnät. Nä, det är inget för mig. Om de inte kan ta mig för den jag är så är det tråkigt men inte avgörande på något sätt.

Du saknas mig på så många sätt!

Det börjar bli dags för att dra täcket över näsan.

God natt/god dag!

Nalle

Share Button
1 200 201 202