Skit också, jag försov mig!

Det är lördag och mina sömndruckna ögon ser att klockan har passerat 15:00. Hela min kropp värker och skriker och jag får till slut fram ett rop på HJÄLP! Förvisso är det kanonskönt att någongång få sova ut, speciellt om jag somnade sent vilket är ganska ofta, men hur skönt det än må vara är det inget i jämförelse med helvetet jag vaknar till i och med att jag har sovit förbi min morgonmedicin. Dessa helvetespiller som får mig att må så bra och bli ganska smärtlindrad. Till slut satt jag upp och framför mig fanns som vanligt en mugg kok kaffe och en ostmacka plus ett supglas halvproppad med piller.

Klockan börjar närma sig 16:00. Klunk, klunk kaffe, tugg, tugg ostmacka och svälj, svälj medicin. Host, host spykänsla. Sådär ja, nu är jag snart fit for fight igen. Ska bara tvätta av mig och borsta nötterna och hitta en anledning till att orka..!

See you soon!

Kramar
Nalle

Share Button

Är det okej att vara irriterad trots beroende?

Det känns inte bra de gånger, (vilket kanske bara händer ett tiotal gånger per år), när jag har varit så pass irriterad att ilskan och irritationen har drabbat mina assistenter. Det är skillnd om de är upphov till irritationen för då tycker jag de får ta att jag blir irriterad. Nä, jag pratar om de gånger jag är irriterad eller sne på något när de kommer till jobbet och jag inte lyckas hålla tillbaka, eller inte orkar vara pedagogisk eller visa hänsyn. Det känns i hela kroppen att det är fel men vad ska man göra? Jag är ju bara människa fast jag har en funktionsnedsättning och är arbetsledare åt mina personliga assistenter. Förnuftet säger att det är en del av deras jobb och att de får ta det dåliga med det som är bra. Så varför känner jag mig då som en tyrann varje gång jag blir förbannad eller av irritation skäller på dem eller är kort mot dem?

Är det beroendeställning som spökar
Jag minns från tiden då jag fortfarande kunde gå (inte springa) och hur svårt jag tyckte det var att bli arg på mamma och pappa eftersom jag i nästa stund oftast var tvungen att be dem om hjälp. Inte för att dem spelade på det eller sa något men minnet finns där och det redan från 12 års åldern. Jag var ju en ordentlig och duktig pojke med barnreumatism. Vuxna sa alltid med en slags beundran i rösten och med huvudet på sne att jag var så duktig som alltid sa att ”det är bara bra” på frågor om hur jag mår. Det var ibland slitsamt att leva upp till det outtalade kravet att alltid vara en ordentlig och duktig pojk. Det var slitsamt och jobbigt eftersom jag hela tiden blev sämre och fick mer värk vilket gjorde det svårare att få fram orden alla ville höra, ”det är bara bra”. Till slut kom den stora revolutionen.

Det kanske är som så att jag fortfarande har svårt ibland att hamna i liknande utsatta situationer som att behöva be om hjälp efter att jag har varit irriterad eller arg på en assistent? Det låter ju nästan så!

Tänk ändå vad skrivandet kan få fram.

Var rädda om er!
Nalle

Share Button
1 198 199 200 201 202 203