Är det okej att vara irriterad trots beroende?

Det känns inte bra de gånger, (vilket kanske bara händer ett tiotal gånger per år), när jag har varit så pass irriterad att ilskan och irritationen har drabbat mina assistenter. Det är skillnd om de är upphov till irritationen för då tycker jag de får ta att jag blir irriterad. Nä, jag pratar om de gånger jag är irriterad eller sne på något när de kommer till jobbet och jag inte lyckas hålla tillbaka, eller inte orkar vara pedagogisk eller visa hänsyn. Det känns i hela kroppen att det är fel men vad ska man göra? Jag är ju bara människa fast jag har en funktionsnedsättning och är arbetsledare åt mina personliga assistenter. Förnuftet säger att det är en del av deras jobb och att de får ta det dåliga med det som är bra. Så varför känner jag mig då som en tyrann varje gång jag blir förbannad eller av irritation skäller på dem eller är kort mot dem?

Är det beroendeställning som spökar
Jag minns från tiden då jag fortfarande kunde gå (inte springa) och hur svårt jag tyckte det var att bli arg på mamma och pappa eftersom jag i nästa stund oftast var tvungen att be dem om hjälp. Inte för att dem spelade på det eller sa något men minnet finns där och det redan från 12 års åldern. Jag var ju en ordentlig och duktig pojke med barnreumatism. Vuxna sa alltid med en slags beundran i rösten och med huvudet på sne att jag var så duktig som alltid sa att ”det är bara bra” på frågor om hur jag mår. Det var ibland slitsamt att leva upp till det outtalade kravet att alltid vara en ordentlig och duktig pojk. Det var slitsamt och jobbigt eftersom jag hela tiden blev sämre och fick mer värk vilket gjorde det svårare att få fram orden alla ville höra, ”det är bara bra”. Till slut kom den stora revolutionen.

Det kanske är som så att jag fortfarande har svårt ibland att hamna i liknande utsatta situationer som att behöva be om hjälp efter att jag har varit irriterad eller arg på en assistent? Det låter ju nästan så!

Tänk ändå vad skrivandet kan få fram.

Var rädda om er!
Nalle

Share Button

Attityder och luddiga fördomar

Jag är novis när det gäller bloggar så jag vet inte riktigt under vilken kategori denna blogg ska hamna? jag skriver inte för någon tidning eller förening utan vill endast dela med mig utav mina erfarenheter som medborgare, ensamstående pappa, funktionshindrad och rullstolsanvändare. Därför skulle kategorin ”personligt svammel” inte heller vara fel men jag har dock valt ”Nalles tangentbordsyra”. Anledningen är att det finns många som inte har en susning om hur det är att leva med ett funktionshinder och/eller använda rullstol i Sverige idag. Speciellt inte dem som borde veta, dvs våra politiker och beslutsfattare.

Att nästan varje dag få möta folks attityder och ibland jävligt konstiga fördomar kan vara nog så påfrestande. Visst kan jag ha förståelse för om det blir lite nervöst eller osäkert i ett första möte med en funktionshindrad, oavsett funktionshinder. Men det jag INTE klarar av att förstå, det som verkligen sårar och får mig att gå i taket, är alla de gånger när jag har blivit nekad pub- och restaurangbesök eller inte fått komma in i en affär av synnerligen underliga anledningar som till exempel att mina däck skitar ner eller att jag skulle försämra försäljningen. Eller som den gången när jag var i mitten av tonåren och en lunchgäst runt 60 års ålder ville ha sina pengar tillbaka för att hon ansåg att jag var upphov till att hennes lunch blev förstörd. Anledningen var att jag satt några bord ifrån henne och att hon mådde dåligt av att se en sådan som mig. Det vill säga en reumatiker i el-rullstol. (Idag hade jag betalt kärringens lunch och stuckit till henne en hundring med orden, ”Här har tant! Dom har billig hundmat på Åhléns”, eller, ”många bäckar små… har tant funderat på plastkirurgi”). Men, men, det är ju lätt att vara efterklok

Även om jag kan ha en viss förståelse
i att folk kan känna sig osäkra i ett första möte med en funktionshindrad person, så tycker jag ändå att det är förvånande i dagens upplysta samhälle, där information och kunskap går att finna hur lätt som helst, att man finner funktionshindrade personer så annorlunda att fördomar och attityder formas. Eller är vi människor så rädda för varandra, för det som är främmande, att vi bara vågar vara oss själva tillsammans med våra egna, dvs de som ser likadana ut och som pratar som vi själva gör? En hemsk tanke som det tyvärr ligger något i. Skulle Du kunna prata med mig utan att lägga märke till rullstolen, mina krokiga fingrar och söndervärkta kropp – självklart inte. Det är väldigt få som kan det till en början, men efter någon halvtimme eller så brukar samtalet antingen vara slut, eller så pågår ett gott samtal mellan två människor och inte mellan en i rullstol och en ”frisk” person. 

Attityder, fördomar och mod
Nä, det är inte folks attityder eller fördomar i allmänhet som jag finner knäckande eller obehagliga (även om jag kan känna mig kränkt ibland) eftersom det oftast handlar om brist på kunskap och erfarenhet. Något man kan (borde) skaffa. Om jag möter någon som har en fråga försöker jag svara så gott jag kan. Skulle jag inte känna för att svara på så intima frågor just den dagen säger jag det också, i all hövlighet förstås. Tyvärr finns det personer som trots hövligt bemötande ändå blir förnärmad och det kan ibland ge upphov till ett verbalt sandlådetillstånd, allt i ett försök att dölja att han eller hon blev förnärmad. Ja, jag vet att det krävs mod att komma fram och fråga varför jag sitter i rullstol, eller någon liknande fråga, men det krävs också mod av mig att svara och alla kan ju inte vara på topp jämt, tyvärr. Därför bryr jag mig inte speciellt mycket när glåporden haglar eller jag blir kallad oförskämd och ”vem fan tror du att du är”. Ett sådant handlande får stå för var och en.

Fast det som gör mig förbannad och som fortfarande, efter snart 30 år, kränker mig och gör ont ända in i själen är våra politiker och övriga beslutsfattare, och den sjuka bild av funktionshindrade, den tycka synd om och ta hand om mentalitet de fortfarande gjuter in i vårt lands medvetenhets grund som föder en slags patetik för funktionshindrade. En välvilja som har lett till utanförskap. Och fortfarande leder till utanförskap. Dessa politiker och beslutsfattare har hållit på så länge att jag ibland tror de har en egen agenda för att skapa ett varaktigt utanförskap.

Skolplikt
Jag kan ta upp några mänskliga rättigheter och lagar som de fortfarande bryter mot och har så gjort under lång tid. Funktionshindrade fick skolplikt först 1962, ca 120 år efter den allmänna skolplikten i Sverige. I drygt 45 år har kommunerna varit enligt lag tvungna att ordna skolgång för rörelsehindrade i den kommun eleven bor. Men fortfarande idag är det mycket vanligt att skicka iväg eleven istället för att anpassa skolan som elevens kompisar går i. Det gäller grundskola till gymnasiet. Detta föder utanförskap och visar övriga elever att det är okej att segregera. Det är billigare så vilket ok:ar kommunens handlande även om de smiter ifrån sitt ansvar för den kommuninvånaren. Bunta ihop invaliderna bara – det blir billigare så.

Kollektivtrafik
Under 1980-talet kom en lag där man skulle göra all kollektivtrafik tillgänglig under en tio års period. Ett nytt millennium har ägt rum men det är inte många funktionshindrade som kan åka buss, tunnelbana, pendeltåg, etc. Och på de ställen där en rullstolsburen ska kunna åka tunnelbana är det mer eller mindre med livet som insats för att våga ta sig ombord på en tunnelbana. (Det har hänt hemska olyckor där personer har fastnat med hjulen mellan tunnelbanan och perrongen där tunnelbanan har kört iväg fast den inte ska kunna det om en dörr är öppen). En anledning till att anpassningen har tagit sådan tid är, enligt SL och SJ och övriga beslutsfattare, att de inte har haft råd att byta ut befintlig busspark eller tågvagnar utan anpassningen skulle ske allt efter som nya vagnar/bussar köptes in. Nu är de inne på 3:e eller 4:e upphandlingen sedan 80-talet. Det finns flera lagar och förordningar som dagligen bryts mot. Men, men, what to do? Inga armar ingen kaka!

Demokrati
Sedan 1923, då kamratföreningen De Vanföras Väl på vanföreanstalten i Göteborg bildades, (1965 bytte man namn till DHR, De Handikappades Riksförbund, vilket man fortfarande heter än idag), har funktionshindrade och rörelsehindrade plus medlemmar utan funktionshinder kämpat för att vi ska få samma rättigheter och skyldigheter och kunna ta del av samhällets utbud på lika villkor som övriga medborgare. Oavsett om det gäller ett biobesök, restaurangbesök eller krogbesök eller om man vill läsa en bok som synskadad/blind, etc. Det finns många intressepolitiska föreningar som kräver detta för sina medlemmar och vakar över våra politiker och beslutsfattare så det ska bli bättre och inte sämre. Efter snart 85 år av kämpande har vi kommit en bit på vägen, en bra bit anser många, men faktum kvarstår att det finns MASSOR kvar att göra, speciellt inom tillgänglighetsbiten. Det mest demokratiska vi har i Sverige är våra kommun- och riksdagsval. Därför anser jag att våra politiker diskriminerar och kränker medborgare med funktionsnedsättningar så länge det finns otillgängliga vallokaler, så länge jag inte kommer in i Riksdagshuset genom huvudingången som alla andra, eller så länge det finns offentliga lokaler som är otillgängliga och trottoarer som inte är fasade, etc, etc. Även om lagar och förordningar säger att vi ska ha samma rättigheter och skyldigheter så ger man fan i att se till att vi KAN ta del i samhället. ”Inga armar ingen kaka”. Snacka om demokrati.

Jag måste säga att jag finner det förvånansvärt, rent av förjävligt, att lagar måste till för att jag som har funktionshinder ska få leva i samhället med samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Det vore vara en självklarhet. Om jag ska kunna få ta del av samhällets utbud, dvs för att få det jobb man har utbildat sig till, för att kunna komma in i en affär och handla, för att kunna åka kommunalt, båt, tåg och flyga måste det till ännu fler lagar/lagändringar. Alltså, mitt liv och livskvalité, mitt värde som medborgare och arbetskraft måste regleras i lagar, om jag någongång ska bli likvärdig övriga medborgare. Eller är det så att ”Svensson”, politiker och övriga beslutsfattare anser att vi med funktionsnedsättningar är mindre värda som människa och medborgare, att vi bara är en belastning och inte en resurs som övriga medborgare? Jag bara undrar?

Vänliga hälsningar
Nalle

Share Button
1 198 199 200 201 202 203