Attityder och luddiga fördomar

Jag är novis när det gäller bloggar så jag vet inte riktigt under vilken kategori denna blogg ska hamna? jag skriver inte för någon tidning eller förening utan vill endast dela med mig utav mina erfarenheter som medborgare, ensamstående pappa, funktionshindrad och rullstolsanvändare. Därför skulle kategorin ”personligt svammel” inte heller vara fel men jag har dock valt ”Nalles tangentbordsyra”. Anledningen är att det finns många som inte har en susning om hur det är att leva med ett funktionshinder och/eller använda rullstol i Sverige idag. Speciellt inte dem som borde veta, dvs våra politiker och beslutsfattare.

Att nästan varje dag få möta folks attityder och ibland jävligt konstiga fördomar kan vara nog så påfrestande. Visst kan jag ha förståelse för om det blir lite nervöst eller osäkert i ett första möte med en funktionshindrad, oavsett funktionshinder. Men det jag INTE klarar av att förstå, det som verkligen sårar och får mig att gå i taket, är alla de gånger när jag har blivit nekad pub- och restaurangbesök eller inte fått komma in i en affär av synnerligen underliga anledningar som till exempel att mina däck skitar ner eller att jag skulle försämra försäljningen. Eller som den gången när jag var i mitten av tonåren och en lunchgäst runt 60 års ålder ville ha sina pengar tillbaka för att hon ansåg att jag var upphov till att hennes lunch blev förstörd. Anledningen var att jag satt några bord ifrån henne och att hon mådde dåligt av att se en sådan som mig. Det vill säga en reumatiker i el-rullstol. (Idag hade jag betalt kärringens lunch och stuckit till henne en hundring med orden, ”Här har tant! Dom har billig hundmat på Åhléns”, eller, ”många bäckar små… har tant funderat på plastkirurgi”). Men, men, det är ju lätt att vara efterklok

Även om jag kan ha en viss förståelse
i att folk kan känna sig osäkra i ett första möte med en funktionshindrad person, så tycker jag ändå att det är förvånande i dagens upplysta samhälle, där information och kunskap går att finna hur lätt som helst, att man finner funktionshindrade personer så annorlunda att fördomar och attityder formas. Eller är vi människor så rädda för varandra, för det som är främmande, att vi bara vågar vara oss själva tillsammans med våra egna, dvs de som ser likadana ut och som pratar som vi själva gör? En hemsk tanke som det tyvärr ligger något i. Skulle Du kunna prata med mig utan att lägga märke till rullstolen, mina krokiga fingrar och söndervärkta kropp – självklart inte. Det är väldigt få som kan det till en början, men efter någon halvtimme eller så brukar samtalet antingen vara slut, eller så pågår ett gott samtal mellan två människor och inte mellan en i rullstol och en ”frisk” person. 

Attityder, fördomar och mod
Nä, det är inte folks attityder eller fördomar i allmänhet som jag finner knäckande eller obehagliga (även om jag kan känna mig kränkt ibland) eftersom det oftast handlar om brist på kunskap och erfarenhet. Något man kan (borde) skaffa. Om jag möter någon som har en fråga försöker jag svara så gott jag kan. Skulle jag inte känna för att svara på så intima frågor just den dagen säger jag det också, i all hövlighet förstås. Tyvärr finns det personer som trots hövligt bemötande ändå blir förnärmad och det kan ibland ge upphov till ett verbalt sandlådetillstånd, allt i ett försök att dölja att han eller hon blev förnärmad. Ja, jag vet att det krävs mod att komma fram och fråga varför jag sitter i rullstol, eller någon liknande fråga, men det krävs också mod av mig att svara och alla kan ju inte vara på topp jämt, tyvärr. Därför bryr jag mig inte speciellt mycket när glåporden haglar eller jag blir kallad oförskämd och ”vem fan tror du att du är”. Ett sådant handlande får stå för var och en.

Fast det som gör mig förbannad och som fortfarande, efter snart 30 år, kränker mig och gör ont ända in i själen är våra politiker och övriga beslutsfattare, och den sjuka bild av funktionshindrade, den tycka synd om och ta hand om mentalitet de fortfarande gjuter in i vårt lands medvetenhets grund som föder en slags patetik för funktionshindrade. En välvilja som har lett till utanförskap. Och fortfarande leder till utanförskap. Dessa politiker och beslutsfattare har hållit på så länge att jag ibland tror de har en egen agenda för att skapa ett varaktigt utanförskap.

Skolplikt
Jag kan ta upp några mänskliga rättigheter och lagar som de fortfarande bryter mot och har så gjort under lång tid. Funktionshindrade fick skolplikt först 1962, ca 120 år efter den allmänna skolplikten i Sverige. I drygt 45 år har kommunerna varit enligt lag tvungna att ordna skolgång för rörelsehindrade i den kommun eleven bor. Men fortfarande idag är det mycket vanligt att skicka iväg eleven istället för att anpassa skolan som elevens kompisar går i. Det gäller grundskola till gymnasiet. Detta föder utanförskap och visar övriga elever att det är okej att segregera. Det är billigare så vilket ok:ar kommunens handlande även om de smiter ifrån sitt ansvar för den kommuninvånaren. Bunta ihop invaliderna bara – det blir billigare så.

Kollektivtrafik
Under 1980-talet kom en lag där man skulle göra all kollektivtrafik tillgänglig under en tio års period. Ett nytt millennium har ägt rum men det är inte många funktionshindrade som kan åka buss, tunnelbana, pendeltåg, etc. Och på de ställen där en rullstolsburen ska kunna åka tunnelbana är det mer eller mindre med livet som insats för att våga ta sig ombord på en tunnelbana. (Det har hänt hemska olyckor där personer har fastnat med hjulen mellan tunnelbanan och perrongen där tunnelbanan har kört iväg fast den inte ska kunna det om en dörr är öppen). En anledning till att anpassningen har tagit sådan tid är, enligt SL och SJ och övriga beslutsfattare, att de inte har haft råd att byta ut befintlig busspark eller tågvagnar utan anpassningen skulle ske allt efter som nya vagnar/bussar köptes in. Nu är de inne på 3:e eller 4:e upphandlingen sedan 80-talet. Det finns flera lagar och förordningar som dagligen bryts mot. Men, men, what to do? Inga armar ingen kaka!

Demokrati
Sedan 1923, då kamratföreningen De Vanföras Väl på vanföreanstalten i Göteborg bildades, (1965 bytte man namn till DHR, De Handikappades Riksförbund, vilket man fortfarande heter än idag), har funktionshindrade och rörelsehindrade plus medlemmar utan funktionshinder kämpat för att vi ska få samma rättigheter och skyldigheter och kunna ta del av samhällets utbud på lika villkor som övriga medborgare. Oavsett om det gäller ett biobesök, restaurangbesök eller krogbesök eller om man vill läsa en bok som synskadad/blind, etc. Det finns många intressepolitiska föreningar som kräver detta för sina medlemmar och vakar över våra politiker och beslutsfattare så det ska bli bättre och inte sämre. Efter snart 85 år av kämpande har vi kommit en bit på vägen, en bra bit anser många, men faktum kvarstår att det finns MASSOR kvar att göra, speciellt inom tillgänglighetsbiten. Det mest demokratiska vi har i Sverige är våra kommun- och riksdagsval. Därför anser jag att våra politiker diskriminerar och kränker medborgare med funktionsnedsättningar så länge det finns otillgängliga vallokaler, så länge jag inte kommer in i Riksdagshuset genom huvudingången som alla andra, eller så länge det finns offentliga lokaler som är otillgängliga och trottoarer som inte är fasade, etc, etc. Även om lagar och förordningar säger att vi ska ha samma rättigheter och skyldigheter så ger man fan i att se till att vi KAN ta del i samhället. ”Inga armar ingen kaka”. Snacka om demokrati.

Jag måste säga att jag finner det förvånansvärt, rent av förjävligt, att lagar måste till för att jag som har funktionshinder ska få leva i samhället med samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Det vore vara en självklarhet. Om jag ska kunna få ta del av samhällets utbud, dvs för att få det jobb man har utbildat sig till, för att kunna komma in i en affär och handla, för att kunna åka kommunalt, båt, tåg och flyga måste det till ännu fler lagar/lagändringar. Alltså, mitt liv och livskvalité, mitt värde som medborgare och arbetskraft måste regleras i lagar, om jag någongång ska bli likvärdig övriga medborgare. Eller är det så att ”Svensson”, politiker och övriga beslutsfattare anser att vi med funktionsnedsättningar är mindre värda som människa och medborgare, att vi bara är en belastning och inte en resurs som övriga medborgare? Jag bara undrar?

Vänliga hälsningar
Nalle

Share Button

Kliar du mig på ryggen så…!

Det händer ganska ofta att andra assistansanvändare frågar mig, ”hur gör du för att få dina personliga assistenter att jobba kvar så länge?”. Idag har jag två assistenter som har jobbat i sjutton (17) år, en i sju år och två andra som har jobbat cirka sex år och två som jobbat i två år till sommaren. Sedan har jag en alldeles ny personlig assistent. Jag kanske ska tillägga att tre är långtidssjuka, en av dessa har varit sjuk i tre år, en i snart två år och den sista i två månader.

Omsättningen av personliga assistenter
Omsättningen är ett av de större problemen i LASS och anledningen till det är flera vilket jag inte kommer gå in på här och nu. Eftersom jag helst vill ha samma assistenter har jag jobbat ganska mycket på att hitta vägar till att de stannar kvar, minst i två till tre år. Enligt mig och mitt sätt så tar det i princip ett år innan mina assistenter är formade efter hur jag fungerar och jag har lärt mig hur de fungerar. Det handlar om så mycket mer än att tala om när, hur, varför och vad jag behöver assistans med. Det är ett samarbete, ibland väldigt känsligt samarbete med mycket finlir, som måste fungera vilket kan vara svårt om man är olika som personer. Andra orsaker som kan grusa ett gott samarbete är om assistenten har en stark åsikt om hur personlig assistans ska fungera, eller om de har starka åsikter överhuvudtaget, eller om de ifrågasätter vikten av vissa arbetsuppgifter. För att få och behålla en bra assistans finns det några saker jag försöker hålla på och det är konversation, flexibilitet, generositet ”kliar du mig på ryggen så kliar jag dig på ryggen” och ärlighet samt delaktighet.

Flexibilitet åt alla håll
Jag pratar mycket med mina assistenter, om allt ifrån deras jobb och fritid till vackert väder och ingenting. KONVERSATION är en avgörande faktor till fungerande assistans. Eftersom hälften av mina assistenter är betydligt yngre än mig har det hänt ganska ofta att jag har fått en slags mentor roll, på gott och ont. FLEXIBILITET: Jag är flexibel med tider och avrundar alltid uppåt, dvs till deras fördel, så om de har jobbat till exempel 7 1/2 timme får de betalt för 8 timmar. Jag ger alltid ledigt OM jag får tag på ersättare. GENEROSITET: Jag ställer upp till 100% på mina assistenter så länge de gör detsamma och OM de inte bjuder tillbaka brukar jag efter några gånger ta upp det. ÄRLIGHET: Jag låter dem få reda på hur det går när det går bra och dåligt eller när jag är missnöjd. I ärlighetens namn visar jag inte speciellt mycket hänsyn om jag vill göra vissa saker eller/och om jag inte mår bra så får de veta det, jag h , etc. Det ger dem insyn och en slags DELAKTIGHET i mitt liv vilket har visat sig höja deras ansvarskänsla, speciellt de yngre assistenterna, och det vet ju alla att med ansvar växer man som person.

Men om jag ska välja någon av dessa fem saker så skulle det bli konversation för utan det funkar ingenting. Så snacka med era assistenter, var lyhörda för hur de mår och vad de tycker och tänker kring deras yrke och arbetsplats. Det kan man göra utan att bli överkörd eller utan risk för att du inte ska kunna leva ditt liv på dina villkor. En annat gott råd är återkommande medarbetarsamtal där ni kan ta upp frågetecken, problem och önskemål. Det innebär inte per automatik att du måste göra som assistenten tycker eller säger.

Har du funderingar/frågor skriv vettja..!

Lycka till med din personliga assistans!

Må gott!
Nalle

Share Button
1 198 199 200 201 202