Category Archives: Sjukvård

En kontroversiell väg till smärtfrihet – zip, zip pass!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Jag har i över trettio år levt med svår smärta som uttrycker sig på olika sätt och vis. Innan jag fick komma till smärtenheten på Huddinge sjukhus bestod mitt liv av överdoseringar och alldeles för mycket alkohol och även av narkotika, framför allt Cannabis och amfetamin/kokain. När det är som värst är det lätt att man hamnar i ett paniktillstånd där man provar allt för att bli av med smärtan. Det var inte alls ovanligt att jag kunde ta upp i mot 24-30 tabletter Distalgesic per dag när det var som värst. Min normala dos var 18-20 tabletter. Den högsta tillåtna dosen var 8 tabletter per dag.

Jag sitter i rullstol med mitt barn i knät som äter godis. Bakom ser man fönster och prydnadsaker och en tv.

Johannes och jag på Julafton 1991

Mitt liv fungerade inte speciellt bra. Jag brukade säga att jag levde i ett fungerande helvete. Efter att ha testat det mesta blev jag mer eller mindre bortstött av min reumatologläkare. Men innan vi gick åt varsitt håll skrev han, tack o lov, en remiss till smärtenheten som vände mitt liv till att bli ett så gott som smärtfritt och positivt liv. När smärtan blev hanterbar klarade jag av att fylla livet med vettiga saker såsom jobb, karriär, familj, körkort och bil.

Fastän de första tio åren hos smärtenheten resulterade i så många olika positiva saker stötte jag ofta på patrull hos andra läkare men också hos vänner och bekanta. Det dom hakade upp sig på var att jag, efter en blindtest utav läkemedel svarade bäst på morfin, numera stod på Dolcontin. Det var inte alls accepterat att jag som var reumatiker skulle få ta morfin mot min smärta.

sprutaEfter ytterligare tio år blev jag sämre igen. Jag började få olika smärtutbrott så jag och smärtenheten började testa oss fram för att se om det fanns något annat som jag kunde ta till när smärtan var som jobbigast – men det enda som har fungerat är just morfin. Därför får jag sprutor att ta när det är för jävligt. Här någonstans började jag märka en attitydförändring, åt det positiva hållet, både hos andra läkare och hos vänner och bekanta.

Sedan en fem, sex år har jag återigen haft ett helvete med försämringar och smärtproblematik där jag ibland har så förbannat ont att jag mer eller mindre bara lägger av. Jag tuppar av helt enkelt. Tyvärr har det medfört att jag, efter att ha stått på samma dos Dolcontin i tjugo år, har fått höja dosen med en extra tablett per dag. Men i min desperation har jag själv letat smärtlindring. Jag har köpt en massa dyra preparat på hälsokost men också annat som växer ute i naturen som jag inte kan köpa på hälsokost. Cannabis. (Nu blir det kontroversiellt igen, kan jag tro?) Läs denna länk.

cannabis blad ovanpå rund pin med röd bakgrund och med fett vitt kors

Medicinsk cannabis finns redan i Sverige

Till min stora förvåning har jag märkt att cannabis fungerar otroligt bra som komplement till morfinet och jag blir inte alls lika trött och påverkad som när jag tar extra morfin. Det finns vissa smärtor som morfin inte fungerar lika bra på och jag misstänker att det just är dessa smärtor som cannabisen fungerar mot. Jag vet inte men tänker ta upp det med min smärtläkare nästa gång vi ses. Men så länge innan jag kan få cannabis på recept finns bara två alternativ för mig att välja. Det ena är att vara kriminell och nästan smärtfri och det andra är att inte vara kriminell men ha en massa smärta. Det finns i och för sig en tredje väg som jag hittills använt mig utav och det är att droga ner mig med extra morfin när smärtan är som värst. Vad ska man göra? Till sist blir man knäpp och tar till vilka metoder eller lösningar som helst bara man slipper den eviga smärtan.

Nu fick jag en vision där jag som gammal gubbe sitter i en ring tillsammans med andra gubbar/gummor ”smärtpatienter” på terapin för att lära oss röka marijuana. Zip, zip, pass! Zip, zip pass! Host, host, host. Zip, zip pass..! 🙂

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Vet inte om jag vill längre?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

20150710_153402Under ett par månader…
…släpade jag mig iväg till röntgen för att plåta mina kolossalt vackra händer, (om jag är snäll kan jag säga att formen påminner lite om en vanlig hand som dock tillhör en nio årings händer och vars fingrar är gjorda av krokiga prinskorvar), efter det begav jag mig till handkirurgen som ville ha ytterligare skelettbilder, så det var bara att återigen bege sig till röntgen för att sedan släpa mig tillbaka till handkirurgen för att få mitt besked. Fyra till fem operationer.

Nu sitter jag här med en herre jösses plan på vad som behöver göras för att mina ”krokiga prinskorvar” ska fungera bättre och inte vara lika krokiga. Dealen var att jag skulle ringa efter ett par veckor för att få tid till operation. Men av någon anledning sitter jag alltså här, och har så gjort i tre till fyra veckor, med telefonen utan förmåga eller viljan att ringa. Jag vet inte om jag längre vill? Jag vet inte heller varför jag inte längre vill?

I många år, i väldigt många år, har jag haft en dröm som en del anser vara larvig medan andra tycker det är en fin dröm och värt att satsa på. Drömmen handlar om att jag återigen ska kunna smeka och kupa handen runt en kvinnas bröst. Men också att kunna tillfredsställa henne med händerna utan att behöva vara uppfinnare eller använda så kallade sexhjälpmedel. Som många säkert kan förstå är det här starka känslor och en stark önskan hos mig så varför vill jag inte längre försöka fixa mina händer? Vad är det jag är så rädd för?

Nu handlar inte anledningen till operationen enbart om det jag nämner ovan utan också om andra mer praktiska vardagliga göromål, såsom att skriva för hand eller att greppa saker och ting. När jag sitter här med telefonen och ska ringa börjar oron i mig. En av flera rädslor handlar om smärtan efter operationen och en annan noja brukar vara den jobbiga efterbehandlingen. Jag har opererats ett tjugotal gånger genom åren och av någon konstig anledning brukar jag bli ganska dålig de första två veckorna efter operationen. Men den största anledningen till min noja, när det handlar om efterbehandlingen, tror jag kom till när läkaren berättade att jag skulle hem samma dag på kvällen eller dagen efter. Till slut gick han med på att jag fick vara kvar i två dagar som max.

Oavsett om det är anledningen eller om det finns en djupare anledning så måste jag ringa snart om inte annat för att tacka nej. Jag kan ju för fan inte bara låta bli. Eller kan jag?

Kramar!
Ta handom er.
Nalle

Share Button
1 2 3 4