Category Archives: Sex- och samlevnad

Personlig assistans är inte ett skityrke

Jag hade inte tänkt skriva om personlig assistans på ett bra tag. Men eftersom jag har fått önskemål om att skriva lite mer personligt och mer om sex och samlevnad, 🙂 är det omöjligt att inte skriva om personlig assistans. Framför allt med tanke på att lagen är en förutsättning för att jag och många med mig ska kunna leva ett vanligt liv. Men också för att lagen hela tiden förändras till det sämre, känner jag mig tvungen att skriva några rader om hur speciell och livsviktig detta yrke är för mig och många, många andra. Därför gör jag nu ett undantag och vässar mina pekfingrar inför kommande tangentdans. Tyvärr blev det en ganska lång dans men gör gärna ett försök att läsa igenom hela inlägget. Vi ses på andra sidan! ♥


 

Utan personlig assistans skulle jag inte våga ge mig ut. Jag skulle bli tokig om jag var hemma jämt. En hemsk tanke.

Utan personlig assistans skulle jag inte våga ge mig ut. Jag skulle bli tokig om jag var hemma jämt. En hemsk tanke.

Tillhör du dom som anser att yrket personlig assistans är ett B-jobb?, att det är ett skityrke som vem som helst klarar av, eftersom man inte behöver någon utbildning i de flesta fall. Tyvärr är det ganska många som tänker så. Det finns till och med politiker som har den uppfattningen och som dessutom anser att assistansersättningen är för hög. Det är inte svårt att förstå att det finns personer som har den här tråkiga och felaktiga uppfattningen, eftersom politikerna faktiskt ger dom signalerna. Jag menar, vad ska folk tro när politikerna inte låter assistansersättningen följa höjningarna i samma takt som allting annat i samhället, inte ens till kollektivavtalade lönejusteringar. (Enligt intervju på ILI:s hemsida Assistanskoll kommer assistansersättningen höjas år 2015 med 4 kr vilket är den lägsta höjningen hittills sedan 1994.). Det är högst alarmerande eftersom assistenternas löner redan är på tok för låga i jämförelse med hur viktigt deras arbete är. Att årets höjning ger en fingervisning om vad politikerna tycker om yrket är hur klart som helst. Tyvärr.

Efter att du har läst mitt blogginlägg, om du fortfarande är av den åsikten att personlig assistans är ett skityrke måste jag tyvärr vara fräck och meddela följande: du har inte en susning om vad personlig assistans är för något, inte heller förstått vad det hela handlar om. Leva livet!

VAD ÄR PERSONLIG ASSISTANS?
Jag kan bara utgå ifrån mig själv och ta med det som andra har berättat för mig när jag ska förklara vad detta yrke är för något. Jag brukar säga att personlig assistans är ett nära samarbete som bygger på tillit och uppoffringar, från båda håll. Jag anställer personer som ska passa ihop med mig på ett personligt plan och som ska klara av att utföra alla möjliga och omöjliga arbetsuppgifter. Personen ska bland annat vara vuxen nog att klara av att sätta mig före sig själv, (ja, inom rimliga gränser förstås), och så ska hon eller han kunna finnas tillgänglig utan att finnas till. (Va fan är det här för jobb, egentligen?). Jag brukar säga att jag anser att yrket är bland det svåraste jobb som finns under förutsättning att personen vill göra ett professionellt jobb. Men också ett mycket givande och utvecklande jobb, i alla fall här hos mig.

Vidare anser jag att yrket som sådant inte kan sammanfattas till en rubrik där arbetsuppgifterna är likadana var helst du jobbar. Självklart existerar samma rubriker på arbetsuppgifterna såsom på- och avklädning, uppstigning på morgonen och sänggående på kvällen, matlagning, matning, handla, städa, hygien, intimhygien, toalettbesök, tvätta och stryka, hälla upp en öl eller en whiskey eller ett glas vin, etc., men dessa praktiska arbetsuppgifter skiljer sig markant åt beroende på hos vem du arbetar. Om du arbetar för mig som min assistent kommer dina arbetsuppgifter inte vara likadana när du arbetar åt någon annan, även om personen behöver assistans med ungefär samma saker. Det kan jag garantera.

Även mina assistenter utför samma arbetsuppgifter olika. Det finns säkert lika många sätt att laga mat, tvätta eller att assistera någon i duschen eller på muggen som det finns arbetsledare/brukare, men också som det finns personliga assistenter. Alla är vi olika och gör på olika sätt så det gäller att plocka russin ur kakan. Det är här komplexiteten i arbetsledandet tar sin form, anser jag. Det finns alltid assistenter som är bra på olika saker vilket jag försöker använda mig utav. Men för guds skull se bara till att kommunicera och vara ärlig och rättvis så inte en assistent alltid får tvätta, stryka eller göra det hon är bra på. Då kan det bli ett himla liv! Men att en assistent som är en fena på att tvätta och stryka får räkna med att göra det oftare tycker jag är helt okej. Den som är bra på att städa eller tvätta mitt hår får göra det lite oftare än kollegor som är bra på att tvätta och stryka. Om det gnälls brukar dom ändå gnälla på att kollegorna inte kan göra det dom själva är bra på så..!? Men som jag sa, tänk på att kommunicera.

IMG_0066

En av mina trogna assistenter som tvättar och stryker.

Nu finns det säkert några arbetsledare som reagerar med orden, ”det är du som ska arbetsleda dina assistenter, dom ska inte göra på sitt sätt utan på ditt sätt.” Och visst stämmer det. Men för att slippa arbetsleda 24/7 lär jag upp mina assistenter hur jag vill ha det, sedan om de faller ifrån och gör på sitt sätt är jag där och tillrättavisar. Fast i ärlighetens namn blundar jag ibland för det suger BIG TIME att behöva arbetsleda varje liten sak. Det finns ett talesätt, eller vad man ska kalla det för, och det är, ”du får så bra assistans som du själv vill ha, eller som du förtjänar.” Med andra ord ju mer engagemang och tid du lägger ner i ditt arbetsledande ju bättre assistans får du, och självklart stämmer det. Men vem fan orkar leva ett vanligt liv och samtidigt arbetsleda en person som gör det du skulle göra om du kunde själv. Prova en dag och upprepa allt du gör fem sekunder innan. ”Nu tar jag på mig byxorna, nu tar jag på mig strumporna, nu ställer jag mig upp och sedan går jag till klädskåpet och väljer ut vad jag ska ha på mig”, snart ska jag gå på toaletten och kissa och sedan är det dags för att torka sig, etc. Det är inte alltid så himla lätt eller roligt att arbetsleda plus att mina assistenter skulle bli tokiga.

Jag har märkt att det går att behålla en assistent som egentligen inte fungerar speciellt bra. Visserligen på bekostnad av mitt välbefinnande – men ibland kan det vara mer påfrestande att återigen behöva sätta igång med en rekryteringsprocess när man precis har haft en. Då nöjer jag mig med halvbra assistenter under en period tills jag orkar nyanställa igen. Men det praktiska utförandet måste fungera.

”Sedan har vi den personliga och sociala biten där samspelet och personkemin är en minst lika viktig arbetsuppgift som de praktiska. Hos mig kan de till och med vara viktigare ibland.”

Jag tror inte att det är många som tänker på att varje gång jag anställer en ny person kliver det in en helt främmande människa in i mitt hem. Och in i mitt liv. Det måste också vara nervöst för assistenten som också kliver in i en främmande persons liv och hem. Det finns en skillnad dock och det är att jag kliver inte in i deras hem eller liv. Och om personen inte trivs av någon anledning så kan han/hon sluta. I mitt liv innebär det att en ny person ska in i mitt liv och hem igen. Allt det här är mer jobbigt än du någonsin kan föreställa dig så när politiker jiddrar om överförbrukning eller att man skulle ha fler timmar än vad man behöver så fattar jag verkligen inte det resonemanget. Inte alls!

Nåja, det jag försöker åstadkomma först vid en nyanställning är en relation, allra helst en nära och öppen relation där båda parter lär känna varandra först innan de allra mest intima arbetsuppgifterna ska utföras. Oftast brukar det gå bra och ibland kan det även gå mycket bra, långt över förväntan, vilket brukar leda till att en slags vänskap börjar gro. När det sker måste man se upp för gränsen mellan arbetsledare och assistent får aldrig suddas ut för det innebär nästan alltid problem. Men om båda är vuxna och har lite livserfarenhet brukar alla eventuella problem lösa sig efter att man har snackat ut med varandra. Men om det inte fungerar så kan man alltid ha ett medarbetarsamtal där man går igenom vad som är bra och dåligt, plus en massa annat tråkigt, fast nödvändigt, tjafs. 🙂

SEX & SAMLIV OCH PERSONLIG ASSISTANS?
För att få allt att fungera i livet måste den personliga assistansen fungera på alla plan, men eftersom vi alla är människor, med allt vad det innebär, är kommunikation mellan arbetsledare och assistenten helt avgörande för ett fungerande samarbete. Jag vet inte hur det är, eller hur det fungerar, hos andra arbetsledare/brukare men jag gissar att även dom har ett aktivt sexliv på ett eller annat sätt, precis som jag själv. För att det inte ska bli några missförstånd här och nu så pratar jag först och främst om onani, inget annat. För att få sexlivet att fungera krävs det en rak, ärlig och mogen konversation med några få utvalda assistenter. Det gäller verkligen att man är lyhörd för vad assistenten tycker är okej att hjälpa till med, för det är inte ovanligt att en del yngre assistenter ställer upp av bara farten på saker dom senare ångrar och det vill vi inte. När jag har pratat med mina assistenter om onani och vad jag behöver assistans med har jag gjort det vid ett flertal tillfällen, innan de har assisterat mig med det jag behöver för att kunna onanera. Kommunikation är verkligen A och O.

Man måste vilja arbeta som personlig assistent för att kunna bli en professionell. Enligt mig finns det inte speciellt många som är professionella, tyvärr. Det finns desto fler bra till halvbra assistenter, och en uppsjö av okunniga unga tjejer och killar som inte har en aning om vad som krävs för att bli en bra personlig assistent. Deras okunnighet beror alltför ofta på slarviga och ointresserade assistansföretag vars enda intresse är att tjäna pengar. Riktigt beklämmande är det när jag möter en arbetsledare/brukare som inte kan snacka för sig och där de personliga assistenterna, oavsett om de är en eller två, pratar över huvudet på sin arbetsledare/brukare. Och gör dom inte det dröjer det inte länge innan den klassiska bilden visar sig där assistenten finner sin mobil mer intressant än sitt jobb. Jag vet inte hur många gånger jag har läst lusen av unga ointresserade assistenter för att upplysa dem om vad det innebär att arbeta som personlig assistent. Och tyvärr, oftast har de ingen aning hur de ska bete sig för de har de inte fått lära sig. De har fått gå två till tre dagar intro och lära sig alla praktiska detaljer. Ingenting om bemötanden, sunt förnuft och vad det innebär att arbeta som en personlig assistent. Men har man en sådan åsikt att man jobbar på ett skitjobb har man inte heller någon lust att göra ett bra jobb.

IMG_0201_JK300px

Vissa arbetsuppgifter är mindre populära.

VAD ÄR EN BRA PERSONLIG ASSISTENT?
Det som behövs, enligt mig, är fem saker. 1. Ödmjukhet och förmågan att sätta sin arbetsledare/brukare i första ledet. 2. Det andra är något man inte kan påverka särskilt mycket utan det uppstår bara och det är personkemin. 3. Den tredje saken är kort och gott vuxenhet. Att personen är vuxen och ansvarsfull och tar jobbet på allvar. 4. Den fjärde saken är positivitet för det är alldeles tok jobbigt att gång på gång bli nerlusad av dålig stämning och depression – det orkar man helt enkelt inte med. 5. Flexibilitet att kunna vara flexibel vad gäller tider men också för arbetsledarens/brukarens olika behov. 6. Eget initiativ inom vissa gränser förstås eftersom det är arbetsledaren/brukaren som ska vara initiativtagare där de kan. Men ibland kan vi alla behöva en liten puff i ryggen för att ta oss fram i livets djungel.

Jag har haft personlig assistans i tjugofem år den 1 juli i år. Under den tiden har jag träffat en massa olika människor som har sökt jobb och som har jobbat åt mig. De flesta har jag kommit bra överens med eller riktigt bra överens med. Men det har också funnits dem som jag har varit tvungen att sparka av olika anledningar. Om jag skulle gissa på hur många som jag har haft anställda så tror jag att siffran 50 ligger ganska nära sanningen. Av dessa femtio, hör och häpna nu, är det bara tre stycken som har fungerat riktigt bra och som fullt ut förstod vad jobbet här hos mig handlar om. Det som skiljde dem ifrån övriga var bland annat att de strävade alltid efter att göra ett så bra jobb de bara kunde. Men också deras inställning till jobbet och till mig, mitt liv och hur jag ville leva. De satte alltid mig framför sig själva när de var på jobbet och tack vare det blev mitt liv ett liv utan funktionshinder. Nästan. De tre tre blev så mycket mer än ”bara” personliga assistenter – dom blev på något underligt vis mig.

Att säga eller tycka att yrket personlig assistent är ett skityrke är att hålla sig ljusår ifrån sanningen.

Tack för ordet!

Ta hand om er!
Nalle

 

Share Button

Att leva som man med personlig assistans

Att vara arbetsledare, eller rättare sagt att ha personlig assistans med ett arbetsledaransvar, har gjort i och med att jag är den jag är, det nästintill omöjligt för mig att träffa andra kvinnor. Eller att ha ett aktivt sexliv. Det borde ju vara tvärtom kan tyckas men i mitt fall, i min vardag, är det inte det. Jag ska försöka förklara utan att genera er läsare för mycket, eller er assistenter.

Jag har alltid ett tänk på mina personliga assistenter oavsett i vilken situation jag befinner mig i. Men eftersom vi nu talar om förhållanden, sex och samliv är det där jag vill utveckla mitt tänk, berätta om hur mina tankar går och varför. Jag har alltid försökt återskapa en arbetsplats där mina personliga assistenter skall trivas. (Vilket är enormt svårt i hemma miljö utan att mitt eget liv påverkas negativt genom ett för stort hänsynstagande gentemot mina assistenter och deras arbetsmiljö. Assistansen är ett verktyg för att möjliggöra ett ”normalt” och värdigt liv trots funktionshinder samt underlätta till ett gott vardagsliv). Och om jag då lever och agerar som vem som helst utan funktionsnedsättning gör i sitt eget hem, i sitt liv, kan det lätt uppstå problem. Framför allt om jag som arbetsledare hävdar mina rättigheter att leva som man och som om jag inte hade personlig assistans. Det är en jävla balansgång. Tänk följande:

Du går omkring i ditt hem efter att ha duschat och du är varm och go och känner hur dina känslor får din manlighet att växa. Även den som befinner sig i mitten. Hela du doftar gott och din kropp känns skön. Du är inte kåt men du vet att du enkelt och snabbt kan hamna där om du tillåter dig själv, särskilt när du är i det här tillståndet. Du myser omkring i din lägenhet, naken eller i din badrock, innan du hamnar i soffan. Du mår bra framför teven och kan inte låta bli att pilla lite på dig själv. Det är skönt. Du sluter ögonen och innan du vet ordet av befinner du dig i en bekant sexfantasi som du älskar att besöka. Det är bara du och din fantasi som existerar i hela världen när du plötsligt avbryts. Din dröm löses upp och du landar i verkligheten igen. Det är din assistent som kommer in i vardagsrummet. Där sitter du, fast nu är du kåt och otillfredsställd, i din badrock som är öppen med en manlig längtan på topp. Är det du som ska skämmas nu eller är det assistenten som skäms? Eller ska någon alls skämmas?

Om man har personlig assistans 24/7, mer eller mindre dygnet runt, innebär det då att jag alltid ska behöva ta hänsyn och att jag aldrig kommer kunna sitta i min badrock utan att vara rädd att den glider upp och generar. Kommer jag kunna sitta i min badrock och ta på mig själv, onanera, handtralla, runka, fröken höger, utan att känna hur assistenternas tankar formuleras till åsikter som äckel gubbe eller sexuella trakasserier? Kommer jag någon gång kunna vakna på morgonen utan att vara orolig för att mina assistenter skall generas över mitt morgonstånd? Eller för den eventuella fläcken på lakanet?

Och vad händer om jag inte längre klarar av att tillfredsställa mig på grund av försämrad rörelseförmåga och smärt utbrott. Jag kan garantera er att de flesta assistenter som jobbar hos samma arbetsledare under en längre period kommer märka skillnaden på om han/hon inte längre klarar av att tillfredsställa sig själv. Hur bemöter man det? Är det något man ska ta upp med sin assistent eller blir det då automatiskt en slags sexuell trakasseri? Är frågan ens tillåten att ställa om att få assistans med onani eller hamnar det också per automatik under sexuella trakasserier? Här vill jag förtydliga att assistans med onani inte alltid betyder fysisk assistans såsom en hjälpande hand utan det kan handla om att plocka fram ett sexhjälpmedel eller se till att arbetsledaren kan sköta onanin själv.

Om åsikterna går mot hållet sexuella trakasserier ifall jag ställer frågan till en assistent om hon kan assistera med onani borde det inte då också vara sexuella trakasserier när assistenten ställer samma fråga fast tvärtom, ”jag misstänker, inte minst på att ditt humör har ändrats och att du verkar vara deprimerad, att du inte kan tillfredsställa dig själv”, eller är den assistenten bara omtänksam?

Hur löser man sina vardagliga förehavanden, sina manliga beteenden, sitt naturliga varande och sina brister utan att stöta eller genera eller kränka sina personliga assistenter? Går det?

Jag har alltid ett tänk på mina assistenter och deras välbefinnande. I allt jag gör. Är det fel eller rätt? Utan dem fungerar inte jag eller mitt liv. I alla fall inte så som jag vill leva. Jag beundrar dem, er.

Något att tänka på.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3 6