Category Archives: Personlig assistans

Så jävla bökigt allt är ibland

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Det är cirka en och en halv månad kvar tills försäkringskassan ska göra ett hembesök för att avgöra hur mycket personlig assistans jag behöver. Jag vet själv precis hur mycket assistans jag behöver. Jag har förberett mig så gott jag kan och jag känner mig fortfarande ganska säker på att jag ska träffa handläggaren på egen hand. Fast efter den senaste veckans debatter, nyheter och twitter uttalanden om assistansen har väntan börja kännas väldigt lång. Och osäker.

När jag läser Åsa Regnér (S) debattartikel där hon hävdar att det inte alls förekommer någon nedskärning av assistansen blir jag lite snurrig och Tomas Di Levas hit, ”vem ska man tro på, tro på, tro på när – tro på när allt är så här..”, susar mellan öronen. För hon säger också att knappt 1% har blivit av med sin assistans. 2012 och 2013 var det 280 personer per år och 2015 var det 150 personer som blev av med sin assistans. Hur har det gått för dom? Har alla dom fått sina liv förstörda precis som alla dom som media har lyft fram den senaste tiden? Oavsett om det är alla eller inte så är det tillräckligt många som har fått sina liv sabbade. Det måste vara betryggande och rent av skönt att slippa bry sig om medborgarna på individnivå när man jobbar som minister. De brukar ju säga det att de inte kan gå in på den enskilda individen. Det måste kännas skönt att slippa ansvaret för den enskilde när det är den enskilde som hela tiden råkar illa ut och som syns i media. Fiffigt värre!

Vad innebär det här för mig och mitt kommande möte med försäkringskassan? På ena sidan har vi ministern Åsa Regnér (S), som inte behöver bry sig om alla dessa som har blivit av med sin assistans och som säger att det inte förekommer nedskärningar men som också säger att försäkringskassans hårdare krav beror på att de vill komma åt fuskare, och på andra sidan har vi snart 1000 stycken (om vi räknar med år 2014 och årets indrag av assistans) som blivit av med sin assistans. Hur nu det ska leda till att vi får tag på fuskare vet jag inte. Det är personer som tidigare har ansetts ha omfattande funktionshinder men som vid en omprövning inte alls hade omfattande funktionshinder eller ett hjälpbehov på över 20 timmar i veckan. När jag väger dessa två vågskålar blir jag alldeles kallsvettig.

Jag vill verkligen träffa handläggaren ensam så jag i lugn och ro kan beskriva hur en dag eller en vecka ser ut och på så sätt vet både hon (Jag vet att det är en hon som kommer.) 😉 och jag hur många timmar jag behöver. Att vara överens är kanske ett juvenilt sätt att se på det hela? Framför allt med tanke på alla artiklar och reportage som berättar helt horribla historier och med tanke på ministerns påstående om att det inte är kris i den personliga assistansen. Nu är jag inte lika säker längre. Även om jag vill träffa henne ensam. Så jävla bökigt allt är ibland.

Ta hand om er.

Kramar!
Nalle

Share Button

Snart dags!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Här om dagen såg jag en liten valp. En amerikansk bulldog, och den var bedårande söt och klumpig. Den var sådär nyfiken som en valp ska vara. Jag blev helt såld på denna lilla krabat. Jag har gått i flera dagar och lekt med tanken om det inte snart är dags för mig att skaffa en hund? Det vore verkligen kul på så många sätt och vis även om det finns en del baksidor. Man måste alltid gå ut med dem i ur och skur plus att man inte ska lämna dem ensamma. Man blir lite som fastbunden. Eller blir man det?

Det underliga är att jag inte kommer ihåg det jobbiga när jag tänker på mina två älsklingar. Den ena var en schäferhane som var lika stor och klumpig som han var barnslig och nyfiken, och den andra var en golden retrivertik som var lyhörd, nyfiken och försiktig. Däremot minns jag sorgen över att vara tvungen att sälja dem när jag blev sämre

I vanliga fall brukade jag ha med mig en assistent när jag gick ut med Othello men denna gång var assistenten sjuk. Jag var alltså tvungen att ta ut Othello på en promenad. I alla fall så han kunde kissa och bajsa. Men det skulle visa sig att Othello ville annat. Första gången jag var tvungen att ta ut honom ensam skulle det visa sig bli en lång promenad där han fick hjärnsläpp och glömde, eller struntade i, det han hade lärt sig. Nu hör det till storyn att husse fick hjärnsläpp han också. Jag skulle naturligtvis inte ha släppt honom lös. Men eftersom början på promenaden gick så himla bra ville jag testa att träna honom själv. Jag släppte honom lös, som jag brukade göra när jag tränade honom tillsammans med min hundkonsulent Josta Formeus, men nu var jag alltså alldeles ensam. Othello tittade på mig som om han undrade vad jag höll på med.

I början gick det kanonbra. Han lydde jättebra på sitt, ligg och stanna där. Jag kunde gå iväg och komma tillbaka och gå min väg igen. Han satt stilla och hade 100% koll på mig. Det gick så himla bra att jag var full av härliga känslor såsom stolthet, glädje, kärlek, lycka och känslan som uppstår när samarbetet mellan hund och husse/matte fungerar hundra procent. Jag var lycklig över att denna vanskliga promenad utan personlig assistans hade gått bra så jag kallade in Othello som började springa mot mig. Det var dags att gå hemåt. Trodde jag. Jag skulle precis sätta på honom kopplet när en stor hund kommer springandes och jag riktigt kände på Othello hur han tappade koncentrationen och ville springa fram. Nu händer någonting som sker väldigt snabbt, både av mig men framför allt av Othello. Jag ville inte att de skulle hälsa, eftersom ingen husse/matte fanns i närheten och jag var ensam, ifall de skulle ryka ihop.

Så jag gör det jag har lärt mig, jag försöker få Othello mer intresserad av mig än hunden som kommer springandes, vilket inte är lätt så jag tar upp en kotte från marken och gör mig så rolig jag någonsin kan och på så sätt fångade jag hans intresse ett par sekunder, och då passar jag på att kasta iväg kotten. Han ignorerar hunden, som nu springer tillbaka in i skogen, och springer gladligen fram till kotten och hämtar den. Othello springer fram till mig men stannar en meter ifrån och lägger kotten försiktigt på marken för att visa mig. Så fort jag närmar mig honom eller kotten så tar han den och springer iväg en bit. Jag kallar in honom och han kommer lunkande men stannar en meter ifrån och lägger kotten försiktigt på marken. Så där håller vi på i två timmar innan jag ger upp och börjar gå hemåt. Othello var överlycklig och busig som bara den. Han var så stolt över sin kotte när vi gick hemåt. Åh, vad jag ångrade att jag kastade en kotte för han blev smått tokig i kottar efter det.

När vi svänger in på min gård ser Othello fyra barn som springer och leker så han släpper kotten av bara farten och springer efter. Jag höjer rösten men han ser bara dessa roliga barn som springer så han sprang naturligtvis ikapp och hoppar upp mot ett av barnen som trillar och slår sin lilla tumme. När barnet grät så slickar Othello först barnet i ansiktet sedan kryper han tillbaka till mig så jag kan sätta på kopplet igen. Det var precis som om han visste att han hade gjort fel. Som sagt var så skulle jag inte ha släppt honom lös och jag skulle definitivt inte ha kastat kottar. Idag vet jag bättre. Schäfrar har ganska lätt att bli besatta av kottar, pinnar och snöbollar, etc. I alla fall så blev Othello det.

Jag kommer att skaffa hund. Det vet jag, men frågan är bara när. När jag är stark nog att orka med alla promenader, all träning och oförutsedda händelser. Visst blir man bunden med en hund fast för egen del handlar det nog mest om kärleksband. Och visst är det mycket jobb. Fast jag minns inte att jag tyckte det var så jobbigt. Därför tror jag att tiden snart är här. Jag kan inte sluta tänka på den där söta amerikanska bulldogen, även om jag ska ha en golden retriver nästa gång. Det kanske blir till sommaren? Det vore så himla kul.

Vov, vov, vov.

Kramar!
Nalle

Share Button
1 2 3 4 34