Category Archives: Livet

Ryck upp dig!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Efter att ha gått i terapi, eller i beteendeaktivering, där jag fick lära mig en del om underskott och överskott, två minuters regeln, situationsanalyser, korta och långa konsekvenser och grubblerier, så känns det skönt att terapin äntligen är över. Det jag ska göra nu är att fortsätta terapin, beteendeaktiveringen, på egen hand.

Det är inte alltid enkelt att skilja på kreativ problemlösning och grubblerier. För egen del händer det ganska ofta att när jag står inför ett eller flera problem som kräver sin lösning så börjar jag konstruktivt, men det slutar allt som ofta med grubblerier och att jag kör fast i gamla tankemönster. Det är då ältandet börjar och innan jag vet ordet av har jag börjat upprepa saker och ting, det vill säga mönster. Men har jag kommit så långt att jag kan identifiera vad som är grubblerier och vad som kräver konstruktiva problemlösningar borde det vara lätt att sluta grubbla. Eller hur?

Men hjärnan spelar oss spratt hela tiden. Det spelar egentligen ingen roll om jag sitter rakt upp och ner och inte gör någonting, eller om jag börjar med konstruktiva problemlösningar, så slutar det med att jag sitter och grubblar, ibland på något helt annat än vad jag först började att tänka på. Och fortsätter jag grubbleriet övergår det ganska snart i depressions liknande känslor och tankar. Det gäller med andra ord att komma på sig själv när man grubblar så man kan bryta grubbleriet och göra något helt annat. Men eftersom tankarna kommer automatiskt kan det vara knepigt att komma på sig själv att man grubblar därför kan det vara bra med lite hjälp i början. Det skulle visa sig att min mobil var det hjälpmedel som jag behövde. Att sätta upp påminnelser fungerar för mig.

Hela terapin känns som om den har gått ut på att man ska rycka upp sig och göra något helt annat än det som får en att grubbla eller deppa. (Okej, det var till att förenkla det hela.) Till en början tyckte jag det lät oförskämt och verkade lite väl enkelt men ju mer aktiviteter som jag tillsammans med min terapeut enades om att jag skulle göra under veckorna ju svårare blev det. Men efter ett tag hittade vi en bra balans på aktiviteter. Jag lade in påminnelser i mobilen för alla aktiviteter och så fort det plingade till i den gjorde jag min uppgift utan pardon. Efter cirka fyra fem veckor började jag själv märka av att jag grubblade mindre. Men om det berodde på att jag började må bättre eller om det berodde på att jag inte hade tid till att grubbla på grund av alla aktiviteter, ska jag låta vara osagt.  🙂

Varje vecka, efter att jag hade varit hos psykologen, fick jag ett e-postmeddelande med en länk till ett skattningssystem. Jag fick ett gäng frågor att svara på, varje vecka samma frågor, och jag vet att mina svar ändrades med tiden åt det positiva hållet. Psykologen var så nöjd så. Det gick ju framåt så självklart var jag också nöjd. Jag hade lovat mig själv att gå in för terapin med hundra procent engagemang. Vilket är anledningen till att det har gått så bra, tror jag. Nu när terapin är över är det meningen att jag ska fortsätta med att aktivera mig själv vilket har gått bra så här långt.

Jag är medveten om att vi alla är olika men jag tror starkt på att inte ge sig själv möjligheten att strunta i aktiviteterna bara för att man inte mår bra eller känner sig nere. Som sagt var kan det låta oförskämt eller simpelt men för mig, vid den här tiden i livet, har det bästa sättet varit att ta sig i kragen, rycka upp sig, och genomföra uppgiften man har framför sig. Oavsett om jag känner för det eller inte. Det känns bättre efteråt. I alla fall för mig.

Jag hoppas ni alla mår bra.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Snart dags!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Här om dagen såg jag en liten valp. En amerikansk bulldog, och den var bedårande söt och klumpig. Den var sådär nyfiken som en valp ska vara. Jag blev helt såld på denna lilla krabat. Jag har gått i flera dagar och lekt med tanken om det inte snart är dags för mig att skaffa en hund? Det vore verkligen kul på så många sätt och vis även om det finns en del baksidor. Man måste alltid gå ut med dem i ur och skur plus att man inte ska lämna dem ensamma. Man blir lite som fastbunden. Eller blir man det?

Det underliga är att jag inte kommer ihåg det jobbiga när jag tänker på mina två älsklingar. Den ena var en schäferhane som var lika stor och klumpig som han var barnslig och nyfiken, och den andra var en golden retrivertik som var lyhörd, nyfiken och försiktig. Däremot minns jag sorgen över att vara tvungen att sälja dem när jag blev sämre

I vanliga fall brukade jag ha med mig en assistent när jag gick ut med Othello men denna gång var assistenten sjuk. Jag var alltså tvungen att ta ut Othello på en promenad. I alla fall så han kunde kissa och bajsa. Men det skulle visa sig att Othello ville annat. Första gången jag var tvungen att ta ut honom ensam skulle det visa sig bli en lång promenad där han fick hjärnsläpp och glömde, eller struntade i, det han hade lärt sig. Nu hör det till storyn att husse fick hjärnsläpp han också. Jag skulle naturligtvis inte ha släppt honom lös. Men eftersom början på promenaden gick så himla bra ville jag testa att träna honom själv. Jag släppte honom lös, som jag brukade göra när jag tränade honom tillsammans med min hundkonsulent Josta Formeus, men nu var jag alltså alldeles ensam. Othello tittade på mig som om han undrade vad jag höll på med.

I början gick det kanonbra. Han lydde jättebra på sitt, ligg och stanna där. Jag kunde gå iväg och komma tillbaka och gå min väg igen. Han satt stilla och hade 100% koll på mig. Det gick så himla bra att jag var full av härliga känslor såsom stolthet, glädje, kärlek, lycka och känslan som uppstår när samarbetet mellan hund och husse/matte fungerar hundra procent. Jag var lycklig över att denna vanskliga promenad utan personlig assistans hade gått bra så jag kallade in Othello som började springa mot mig. Det var dags att gå hemåt. Trodde jag. Jag skulle precis sätta på honom kopplet när en stor hund kommer springandes och jag riktigt kände på Othello hur han tappade koncentrationen och ville springa fram. Nu händer någonting som sker väldigt snabbt, både av mig men framför allt av Othello. Jag ville inte att de skulle hälsa, eftersom ingen husse/matte fanns i närheten och jag var ensam, ifall de skulle ryka ihop.

Så jag gör det jag har lärt mig, jag försöker få Othello mer intresserad av mig än hunden som kommer springandes, vilket inte är lätt så jag tar upp en kotte från marken och gör mig så rolig jag någonsin kan och på så sätt fångade jag hans intresse ett par sekunder, och då passar jag på att kasta iväg kotten. Han ignorerar hunden, som nu springer tillbaka in i skogen, och springer gladligen fram till kotten och hämtar den. Othello springer fram till mig men stannar en meter ifrån och lägger kotten försiktigt på marken för att visa mig. Så fort jag närmar mig honom eller kotten så tar han den och springer iväg en bit. Jag kallar in honom och han kommer lunkande men stannar en meter ifrån och lägger kotten försiktigt på marken. Så där håller vi på i två timmar innan jag ger upp och börjar gå hemåt. Othello var överlycklig och busig som bara den. Han var så stolt över sin kotte när vi gick hemåt. Åh, vad jag ångrade att jag kastade en kotte för han blev smått tokig i kottar efter det.

När vi svänger in på min gård ser Othello fyra barn som springer och leker så han släpper kotten av bara farten och springer efter. Jag höjer rösten men han ser bara dessa roliga barn som springer så han sprang naturligtvis ikapp och hoppar upp mot ett av barnen som trillar och slår sin lilla tumme. När barnet grät så slickar Othello först barnet i ansiktet sedan kryper han tillbaka till mig så jag kan sätta på kopplet igen. Det var precis som om han visste att han hade gjort fel. Som sagt var så skulle jag inte ha släppt honom lös och jag skulle definitivt inte ha kastat kottar. Idag vet jag bättre. Schäfrar har ganska lätt att bli besatta av kottar, pinnar och snöbollar, etc. I alla fall så blev Othello det.

Jag kommer att skaffa hund. Det vet jag, men frågan är bara när. När jag är stark nog att orka med alla promenader, all träning och oförutsedda händelser. Visst blir man bunden med en hund fast för egen del handlar det nog mest om kärleksband. Och visst är det mycket jobb. Fast jag minns inte att jag tyckte det var så jobbigt. Därför tror jag att tiden snart är här. Jag kan inte sluta tänka på den där söta amerikanska bulldogen, även om jag ska ha en golden retriver nästa gång. Det kanske blir till sommaren? Det vore så himla kul.

Vov, vov, vov.

Kramar!
Nalle

Share Button
1 2 3 4 13