Kategoriarkiv: Livet

Vår tid är så värdefull

Postat av
1

Här om dagen fick jag, för andra gången på kort tid, reda på att en vän till mig har dött och att hon också dog för flera år sedan. Även om hon hade sitt liv och jag mitt hade jag velat om så endast över telefon underlätta och fått ge tillbaka en bråkdel av allt hon gav mig. För många år sedan var hon och jag nära och under en period hade vi en intimt relation utan förpliktelser. Vi var unga och båda i stort behov av bekräftelse så vi förlorade oss i förälskelsens extas medan våra själar gick hand i hand vilse bland alla berusande känslor.

Även om vi aldrig blev ett par var vi ändå betydligt mer än bara varandras KK. Vi har inte setts eller pratat med varandra på många år och nu är hon borta. Vi kommer aldrig igen att prata, skratta eller krama om varandra. När jag tänker på det gör det ont.

Jag minns hennes skratt som alltid smittade av sig och hur lätt jag kunde förlora mig i henne när mina ögon mötte hennes blå och jag kan fortfarande minnas hur gott hon doftade. Om hon inte ville förföras eller förföra kunde jag skönja ett leende och genast letade mina ögon efter hennes skrattgropar. Hon var tokigt vacker. Är vacker!

Hon får mig att skratta, fortfarande. Jag vill inte gråta, vill inte att hon ska se varför mina tårar trillar nedför min kind, för våra gemensamma stunder målar mest upp tokroliga minnen som får mig att skratta, eller sådant som ingen har med att göra. Skit, om jag ändå hade..!

Min vackra vän, du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, vi kommer fortfarande att dela humor och skratta åt tokroliga händelser från förr och framtid, vi kommer busa i tanken och säkerligen också dela en och annan intimare stund från våra unga år. Jag saknar dig oerhört och innan du vet ordet av är vi tillsammans igen och larvar oss.

Alla ni i mitt liv som lämnat min tid har fått mig att inse hur oerhört värdefull vår tid är och att vi borde ta väl hand om den. För att göra det vill jag fylla min tid med sådant jag älskar och sätter värde på. Förutom att göra det vill jag välja mina vänner och umgås mer med mina nära och kära – för innan man vet ordet av kan något hända för varken ni eller jag vet vem eller vad morgondagen har kvar.

Ta hand om er alla!
- många välmående och stärkande kramar.
Nalle

Vart är vi på väg?

Postat av
Svara

Ikväll blev jag vittne till hur två ungdomar ”pangade” en stor ruta mitt i mot där jag bor utan att någon av förbipasserande ingrep. Innan jag hann öppna min altandörr och åka ut med rullstolen hade de lunkat därifrån utan större brådska. När jag kom ut hörde jag, (såg ej), hur en vuxen man sa till ungdomarna på skarpen. ”Vad håller ni på med? Så där gör man inte!” Till svar fick han höra saker som ingen ska behöva höra.

Cirka femtio minuter senare kom polisen och efter dryga tio minuter gick de ur bilen för att kolla rutan. Det vill säga då mannen som blev hotad knackade på polisbilens ruta. Polisen klev ur och prata med honom och frågade mig om jag hade sett något. Jag sa att jag såg två ungdomar men att jag inte kunde identifiera dom men att en hade en grå mjukis jacka med luva. Den killen ”såg jag bakifrån och från sidan” ta upp någonting tungt, såg ut som ett rör av något slag men det kan också ha varit en gatsten, från marken och slänga mot fönstret. Jag vet inte om det var han i mjukis jackan som slängde båda gångerna men han var mycket noga med att fönstret skulle gå sönder. Ungdomarna hade varken bråttom med sitt illdåd eller brydde sig speciellt mycket om att de blev sedda. Jag skulle inte bli förvånad om en av dom var påverkad av något..?

Det är inte konstigt att de har svårt att hyra ut lokalerna här omkring eftersom slöddret sabbar så fort de får chansen och fönsterrutorna har byts ut eller väggarna målas om för att få bort klotter och olika tags. Jag kan fatta att ungdomar inte har något att göra och att det är jobbigt nu på sommaren, jag kan även komma ihåg känslan av frustration och behovet av att agera utåt. Men mycket av det som många ungdomar, (långt ifrån alla ungdomar då de flesta är bra killar och tjejer), gör idag var otänkbart när jag var i deras ålder. Om vi sabbade eller revolterade så kanske vi också sabbade en ruta som dessa ungdomar gjorde idag, eller slog sönder en parkbänk eller klottrade men vi hotade inte småbarn och äldre och vi snodde inte så dyra saker som mobil telefoner o.dyl. och vi misshandlade inte barn eller äldre. Nu för tiden blir man mörkrädd för vad som kan hända och händer i samhället och riktigt rädd för dessa utåt agerande galningar vars handlingar vi alla kan läsa om i tidningar och höra på nyheterna.

Jag har haft personlig assistans sedan 1990 och på den tiden var det ingen av mina anställda assistenter som inte vågade gå till Älvsjö station för att ta bussen eller pendeltåget. De senare åren om det är onsdag, fredag eller lördag vågar de inte gå själva från mig till stationen efter klockan 22:00 eftersom de är så lite folk där senare än kl 22:00. De jobbar till kl. 23.00, ibland senare än så. Och i ärlighetens namn så tycker jag det inte är roligt att släppa iväg dem efter klockan 22:00, speciellt på vintern men även nu på sommaren eftersom det ofta är olika gäng, fem – tio ungdomar, så står strategiskt utplacerade så de kan verbalt trakassera, (i bästa fall), förbigående kvinnor. Tack o lov har mina assistenter ”bara” fått glåpord efter sig. Om man nu kan säga bara?

Det konstiga är att många av de ungdomar som slänger ur sig glåpord som ”öh, horan!” eller ”kolla snygg häck på horan!” och som är svenskar med föräldrar från andra länder eller invandrare som kom hit i unga år, är snälla som små lamm när man träffar de ensamma eller tillsammans med deras föräldrar, speciellt mamman eller en äldre syster. Då är de artiga som få med ett fånigt skamset ansiktsuttryck. Svenska ungdomar med svenska föräldrar är precis likadana så det är ingen större skillnad. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag säger inte att det är så utan att jag har den erfarenheten. Hur som helst så tror jag inte att någon av dem, födda i Sverige eller inte, skulle tycka det var speciellt roligt om någon ropade efter deras mamma eller syster lika skamliga kommentarer som dom själva gör, eller?

Det är inte utan att man blir rädd för vart vi är på väg moraliskt sett och ur ett medmänskligt perspektiv. Vi föräldrar måste ta vårt ansvar och sätta tydliga gränser på vad som är okej och inte och det måste ske tidigt. Vi måste ställa krav på att våra barn sköter sig och behandlar andra med respekt. Skulle jag höra min son när han var liten eller tonåring svära, visa finger, vråla glåpord efter någon på gatan eller hota någon så hade han inte haft det roligt efter det. Vi föräldrar måste visa i handling och agerande hur man uppför och beter sig eftersom barn inte alltid gör som vi säger – men du kan vara säker på att de tar efter våra beteenden och gör som vi gör.

Nej, oavsett nationalitet, ålder och kön ta hand om och var rädda om varandra och bemöt människor med samma respekt som du själv vill ha av andra.

Ta hand om er!
Nalle

 

Hur kommer det att sluta?

Postat av
1

För nya läsare kommer jag berätta, för er andra trogna och underbara läsare kommer jag dessvärre att upprepa mig, men jag är tvungen. Jag måste berätta och få lätta på hjärtat. Om det orsakar sorgsenhet, ilska eller rädsla ber jag om ursäkt. Det är inte min mening eller anledning till detta inlägg.

Jag är sedan barnsben reumatiker och användare av elrullstol. Jag har ett så kallat funktionshinder, eller flera funktionsnedsättningar om jag ska vara noga, som gör att jag är beroende av personlig assistans mellan sexton till tjugofyra timmar. Sjukdomen och försämringen har gjort att min kropp är mer eller mindre förstörd och att jag har en aldrig försvinnande smärta som då och då kan bli ofattbar plågsam. Sedan sex års ålder har jag tagit olika sorters medicin mot reumatismen, men sedan 80-talets slut har medicineringen mest gått ut på att få bukt på smärtan eftersom sjukdomen redan har fuckat upp kroppen, så jag har stått på morfin behandling i mer än tjugo år för att klara av dagarna.

Fast det är så livet är. Vi har alla fått olika förutsättningar och vi kommer att färdas olika långt och lära oss olika mycket innan vi har nått vår slutdestination. Livet består av med och motgångar och så är det för alla och så ska det vara. Bara för att jag har en sjukdom som har gett mig en kropp som gör förbannat ont och som inte fungerar som de flesta kroppar gör så är det ingen skillnad. Mitt liv har varit och är fullt av med- och motgångar precis som det ska vara. Jag tycker inte om att klaga och jag är allergisk mot socialpornografiska texter där man tycker synd om sig själv. Men rätt ska vara rätt så när personer som jag själv far illa för att andra personer ska kunna åka gräddfil genom livet utan att de har bidragit eller är värda det – ja, då blir jag förbannad. Livet ska vara tufft och man ska kämpa för att klara av livets alla med- och motgångar men det ska ju inte behöva vara omöjligt eller omänskligt bara för att vissa ska kunna flina med guldleenden eller äta kaviar med silversked.

Om jag kunde skulle jag jobba arslet av mig för att kunna förverkliga Svensson drömmen om att köpa hus, landställe och bil. Idag är ett sådant liv fantasi för väldigt många.

När jag var runt 20 – 25 år brukade jag och mina vänner fantisera om vad vi skulle vara när vi fyllde 50 år. Den stora frågan var om vi skulle vara ”töntsvennar” med hus, landställe och Volvo, sedan brukade vi skratta läppen av oss för något mer tönt än så kunde vi inte tänka oss. Idag skulle jag ge vad som helst för att ha råd med hus, landställe och en bil. Om jag kunde backa tiden skulle jag knacka mig själv på axeln och varna mig för att kronofogden kommer bli en hemlig återkommande gäst åtminstone fem gånger innan jag fyller 50. Jag skulle också säga att samhället ger fullständigt fan i vilka anledningar man än har för orkar man inte ta tag i det ekonomiska blir man stämplad som offer, eller som det sovande folket. Även om försäkringskassan, genom politiska beslut, ser till att det inte finns någon ekonomi att ta tag i för dom som är sjuka och funktionshindrade och inte kan arbeta.

Även om ekonomin har varit en bidragande orsak till depression har självklart fysiska försämringar ett finger med i spelet också, men om jag jämför med tiden då jag ansåg att hus, landställe och bil var ett töntigt svenneliv så räckte sjukpension, handikappersättning och bostadstillägget för att kunna överleva även om det var knapert. Vilket det inte gör idag.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra eftersom jag inte vill tigga pengar hos soc eller bli en fuskare / kriminell bara för att jag inte kan arbeta. Jag kommer ringa försäkringskassan återigen i morgon för att höra om det blir någon skillnad på bostadstillägget nu när min son inte längre bor hemma eller om högsta gränsen fortfarande är den samma?

Jag undrar hur det här kommer att sluta? Under de senaste tre, fyra åren har det inte funnits en vecka som jag inte har oroat mig för det ekonomiska. Okej, det positiva är dock att jag inte hinner oroa mig lika mycket över mina försämringar. De gånger som mitt fysiska välbefinnande har oroat eller blivit sämre har det slutat med sjukhusvistelser.

Så, nu har jag spytt galla tillräckligt för denna gång. Ledsen om jag gör vissa av er besvikna men man klarar bara av en viss mängd av skit innan man börjar lukta och får dålig smak i mun.

Ta hand om er!
Nalle

Vi är regeringen och vi regerar för rika! Vad är din ursäkt?

Postat av
4

Med snart en sommar till i erfarenhetsbanken sitter jag på min lilla oas och filosoferar över gångna månader tre. Människorna går, springer och flyger förbi utanför min altan och ingen ser eller hör, varken mina rop eller den gamla damen som blev omkullsprungen av ungdom med stora hundar två. Likt en myrstack irrar alla omkring, bizzi, bizzi, med händerna för ögon, öron och mun, bizzi, bizzi.

Politiker leker ansvarsfulla och ger till dem som redan har sårade köttstycken som ligger på marken och kostar pengar. Det blir billigare så. Att mata redan mätta för de orkar slåss och kriga. Det blir lugnast så. Att göda de som redan har för de är annars värdiga motståndare som kan göra mycket skada för den scenkåta som kallar sig själv politiker.

Allt fler blir dagarna då mörkret sluter sig runt min existens, allt oftare tar ångesten över som jag så generöst fick av staten, allt längre in i vardagen kommer bödlarna med sina vida svarta kappor med röda bokstavstryck på ryggen – Vi är regeringen och vi regerar för rika! Vad är din ursäkt?

Så kommer då den obehagliga frågan att ställas. En fråga som OM den var uppfunnen när jag var liten på 60 och 70-talet aldrig yppades offentligt, men som sedan många år tillbaka styr alla politikers empatiförmåga och hur mycket man ska bry sig om andra som inte klarar av livet lika enkelt som den stora massan. Med andra ord: Hur mycket är en människa värd? Jag mår illa enbart vid tanken på frågan.

Om det gäller människan som kallas för mamma, pappa eller syskon och mina barn så är värdet gränslöst. Men stat och kommun kan inte få barn och är inte heller någons barn eller syskon så därför är det plötsligt känslofritt att tycka hur mycket en människa är värd. Utan känslor och möten är det betydligt lättare för makten att säga nej, det kostar för mycket. Eller dom får skylla sig själv. Ställer man en politiker, beslutsfattare, mot väggen och beskyller dem för att vara elaka eller känslofria så blir de genast gråtmilda eller arga för ett sådant orättvist påstående för de är också bara människor.

Jo, förvisso. Det stämmer. De är också människor med känslor vilket gör det ännu mer märkligt hur de kan bemöta med ett förstående över att så här kan det ju inte gå till, så här kan vi inte ha det, när de träffar svaga, sjuka och gamla eller funktionsnedsatta personer för att sedan ta beslut som försämrar deras vardag och liv så till den milda grad att vissa till och med tar sitt liv.

När den politiska makten ger med ena handen och tar så pass mycket med den andra handen att det är ekonomisk omöjligt att klara sig utan att tigga pengar från soc eller försätta sig i skuld och bli stamkund hos kronofogden, när dessa maktens elit förnedrar mig genom att sabba mitt liv så till den grad att jag måste sälja en del av mina anpassade hjälpmedel som jag behöver, som staten tidigare har bekostat, för att kunna betala räkningar och få mat på bordet – ja, då skiter jag högaktningsfullt i om dessa mänskliga och medkännande politiker känner sig orättvist behandlade när de blir ifrågasatta och ställda mot väggen. Till dom har jag bara en sak att säga: Låt oss byta för ett tag!

Ett sådant beteende från politiskt håll verkar legitimera en devalvering av medborgarnas medmänsklighet.Jag hoppas att jag har fel, men det verkar som om majoriteten verkar ha blivit egoistiska och bryr sig inte om andra än de själva och sina närmaste. Jag hoppas innerligt av hela mitt hjärta att jag har fel för om så är fallet har vi inte bara ett nytt USA att se fram emot utan ett folk som är kallt och empatilöst som kommer skita fullständigt i om du faller omkull eller blir omkullsprungen som damen utanför min altan. Snälla! Låt mig ha fel!

Ta hand om er!
Nalle