Category Archives: Funkislivets baksidor

Jobbigt med assistans?

Jag brukar då och då få frågan om det inte är jobbigt att ha assistans hela tiden. Och visst är det jobbigt ibland. Det kan till och med vara skitjobbigt. Vad som är värst varierar beroende på dagsformen, men en av de återkommande jobbigare sakerna med assistansen är att aldrig få vara ensam. Visst, jag kan skicka in min assistent till assistentrummet för att få vara ensam en stund, men det är ändå inte samma sak. Assistenten är ju fortfarande kvar i lägenheten och hör allt som jag hör vilket kan vara nog så jobbigt om man vill vara privat eller intim en stund. Alla har ju behov av att få vara ensam ibland.

Det är lite av ett dilemma eftersom jag inte klarar mig utan assistans. Men det går att lösa så de jobbiga sakerna inte blir fullt lika jobbiga. För att göra det behövs bra och professionella assistenter som har förmågan att vara lyhörda och förstå skillnaden på att göra ett gott arbete och bara dyka upp till arbetet. Men det krävs också att man har arbetsledarkunskaper så assistenterna vet vad de ska göra. Med andra ord är konversation och öppenhet viktigt för att få en bra personlig assistans och ett bra samarbete med assistenterna. Utan konversation och bra samarbete uteblir möjligheterna till att få en bra assistans.

När min assistans fungerar som bäst känns det nästan som om jag inte har någon assistans. Det flyter på av bara farten och samspelet med assistenten är ett faktum. Förr hände det enbart om det var en av mina ”gamlingar i gården” som jobbade, men nu kan jag få samma sköna känsla oavsett vilken assistent som jobbar. Jag tror att förändringen kommer sig utav att jag har haft medarbetarsamtal lite oftare än förr. Men det beror också på turen att jag har fått tag på assistenter som vill jobba som personliga assistenter och de vill alla göra ett bra arbete. Jag har haft de som har jobbat hos mig bara för att de inte har fått tag på annat jobb, så de har tagit ett ”skitjobb” vilket som helst. Med en sådan inställning till yrket kommer jobbinsatsen sannolikt vara allt annat än tillfredsställande. Så dom assistenterna brukar aldrig bli kvar speciellt länge, tack o lov.

Men nu har jag assistenter som fungerar väldigt bra, vilket jag är oerhört tacksam för. Det är en stor positiv skillnad på den livskvalitet som blir med proffsiga assistenter. För även om det fungerar bra rent tekniskt och praktiskt så kommer det aldrig att fungera i längden om inte personkemin finns där, och att personen vill jobba som personlig assistent. Sådan sämre assistans kan också ge upphov till känslan av att det är jobbigt med att ha assistans, eftersom man inte riktigt trivs med varandra blir också assistansen därefter. Så nog kan det vara jobbigt att ha assistans ibland.

Ta hand om er.

Kram!
Nalle

Share Button

Hur ska jag göra?

Den 1 december kommer förnedringskassans, ursäkta mig, försäkringskassans handläggare hem till mig för att gå igenom mitt assistansbehov. Två av dessa möten har jag själv varit initiativtagare till då jag behövde fler timmar ena gången och ta bort timmar den andra gången. Även denna gång var det jag som hörde av mig, (idag ångrar jag mig nästan). Jag ville på ett enkelt sätt lägga till timmar för sovande jour – istället sitter jag nu här i väntan på en omprövning av hela assistansen. Vad fan hände?

Okej, det är två år sedan sist, men hur ofta ska man behöva bedyra sin rätt till assistans? Det framgår dessutom av flera läkarintyg att jag är kroniker vilket innebär, varaktigt funktionshinder, för min del att vid förändringar handlar det om försämringar och inget annat. När jag tog bort min sovande jour var det för att jag inte orkade med att ha assistans 24/7. Det var psykiskt påfrestande att aldrig få vara ensam. Men nu behöver jag ha min sovande jour tillbaka.

När jag tänker på försäkringskassan, får jag en klump i halsen och ont i magen. Samma sak händer när jag tänker på regeringen och deras direktiv om besparingar till försäkringskassan. Jag är mer än besviken på socialdemokraterna eftersom de verkar tycka att vi med funktionshinder inte passar in i den svenska modellen. I alla fall inte som fria medborgare med makt över sina egna liv. Det kostar för mycket. Idag kan till och med den som har ett varaktigt funktionshinder med stora hjälpbehov bli av med sin assistans, eller får avslag när de söker för första gången.

Det har blivit galet. Det självklara är inte självklart längre. Förr fick du dina assistansbehov tillgodosedda, det var en rättighet. Idag handlar det mycket om vilken handläggare du får om du skall få dina hjälpbehov tillgodosedda.

Vi går bakåt i tiden och aktar vi oss inte hamnar vi snart i ett samhälle utan personlig assistans där vi måste förlita oss på välvilja och välgörenhet, men också på hemtjänst och olika typer av serviceboenden och boendeservice. Det går fort att rasera det som har tagit lång tid att bygga upp. Det är självkänslan som först sviktar när jag tänker på hur jag hade det innan personlig assistans fanns. Jag har levt mer än hälften av mitt liv utan personlig assistans och det livet är inget liv jag vill återvända till. Aldrig igen!!!

Efter att ha läst den senaste tidens artiklar om personlig assistans och de neddragningar som nu sker är det med blandade känslor som jag nu söker fler timmar. Jag har alltid trott att handläggarna på försäkringskassan finns för vår skull så därför har jag alltid träffat dem ensam. Men nu vet jag inte hur jag ska göra? Jag får rådet att det skulle vara bra att ta med sig en jurist som kan föra ens talan. Ska det verkligen vara nödvändigt? Lagen finns ju där och följer man lagen så borde jag få mina extra timmar. Men än så länge är det bara att vänta som gäller. Tre månaders väntan på hembesök och under tiden får jag klara mig utan sovande jouren. Men om jag kommer ta med en jurist eller inte får framtiden visa. Vi får väl se hur det går.

Ta hand om varandra.

Kramar!
Nalle

 

Share Button
1 2 3 28