Category Archives: Föräldrarskap

Ni kommer aldrig kunna knäcka mig!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Lördagen har vaknat, okej då klockan är redan 12, men efter att ha somnat så sent som vid 04:00 tiden anser jag mig ha rätten att sova ut lite. På grund av min reumatiska sjukdom och all medicin som jag tar har jag haft svårt att somna under åtminstone 20 år men de senaste åtta åren har det varit för jävligt. Förutom att smärtan och medicinen håller mig vaken så slår oron klorna i mig och jag börjar tänka och fundera. ”Vilken räkning ska jag inte betala denna månad? Vilka ytterligare kostnader kan jag avvara? Kommer maten att räcka? När kommer jag kunna köpa kläder? Den här månaden SKA jag INTE unna mig något kaffebröd eller glass alls! Det blir ingen semester den här sommaren heller!”

När jag väl somnar
När jag har lyckats skingra mina tankar från smärtan och den ekonomiska oron brukar ögonen klippa och jag känner hur sömnen närmar sig och precis innan jag somnar gör jag det nästan alltid till tanken ”Undra hur länge till jag kommer klara av att ha det såhär?” eller ”Hoppas nästa månad blir bättre!”. När jag väl somnar är jag däckad och drömmarna blir allt oftare min andra verklighet och känns för varje år som går som ett bättre alternativ där jag hellre vill vara.

En ny dag
Sedan kommer morgonen, eller förmiddagen, och det är dags att vakna och gå upp. Även om jag skulle ha en normal inkomst skulle det kräva stor ansträngning att övervinna smärtan och stelheten för att gå upp så då kanske ni förstår hur svårt det är idag att hitta anledning till att vilja gå upp. Okej, jag vill inte göra detta inlägg allt för svart för trots allt finns det glädje i livet. Jag tänker då förstås på min son som är min inspirationskälla och står för det mesta av det jag har gjort bra eller gott.

Letandet efter andlighet och positivitet
Det finns självklart också andra positiva saker i mitt liv. Även om staten och kommunen gör allt för att sänka detta skepp så kommer de aldrig att lyckas. Jag har lärt mig att flyta genom att vända siktet inåt och ta lärdom av all den energi vi alla besitter. Jag har hittat mitt egna universum där jag kan vara den jag vill, när jag vill och där är det jag som väljer om det ska bli en bra dag, en lycklig dag eller om jag ska släppa fram sorg och ilska. Skulle jag inte ha denna meditativa kurort hade galenskapen hittat mig för längesedan. Men det har tagit sin tid att leta och hitta sin andlighet och finna vägar att ta fram det positiva i vårt fantastiska liv.

Utan assistans stannar dock livet
Det finns ytterligare en källa till glädje och styrka i mitt liv och det är mina personliga assistenter, eller i alla fall en del av dem som har under årens lopp spelat en stor roll i mitt välbefinnande och till min livskvalité. En del har till och med varit kvar i 10 till 20 år så det är klart att vi har blivit viktiga för varandra. Det är också tackvare personlig assistansen som jag har kunnat bibehålla min livskvalité och livsvilja fast jag har och blir allt sämre med åren. Därför är det inte svårt att förstå den panik dagens politiker och beslutsfattare ger oss assistansbrukare i och med att de hela tiden sedan lagen kom till försämrar lagen om assistans.

Livet kallar på uppmärksamhet
Okej, nu har jag gett er en liten blick in i mitt liv men nu kallar Johannes, min son, på mig eftersom han har fixat kaffe så vi ska fika. Det känns inte speciellt manligt eller att man är en bra förälder när man inte ens har råd att bjuda honom på fika. Den dagen han flyttar hemifrån är mitt uppdrag som pappa nästan slut. Han är så stor och duktig och jag är så glad för att det går bra för honom. Min underbaraste bland underbara – min stolthet. Jag älskar dig.

Ps. Ni politiker! Ni kommer aldrig kunna knäcka mig! Ds.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Varje morgon, att leva. Igen!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

Det har pågått under så lång tid nu, att min fysik och själ slåss om rätten att bejaka sina egna intressen och behov. Och i mitten finns jag, pappan, med sitt subjektiva väsen. Att slåss med sig själv av skäl som att få finnas till är säkert legitimt men är också ett stort slöseri med energi när all kraft behövs till att besegra besvärligheten till att vilja existera. Varje morgon.

Oj, vad det här inlägget verkar bli mörkt och tungt. Men ge dig lite tid. Efter något stycke kommer mungiporna att glida upp mot öronen och innan du vet ordet av ler du.

De flesta, som är föräldrar, förstår när jag säger att jag skulle göra och ge precis allt för min son och hans välbefinnande. (Detta påstående gäller förstås inte föräldrar som i denna stund håller på att formulera en annons på Blocket med följande text: ”Illbattingar säljes billigt.”). Att jag älskar min son över allt annat här i världen är inget påstående som får ögonbryn att höjas direkt. Inte heller att kärleken till sina barn är en mycket effektiv livsmotor och en av våra starkaste känslor. Faktum är att i många år var det allt jag behövde för att ge smärtan en pung spark och orka komma upp om morgnarna.

Fast åren går. Kärleken till min son fyller tjugo år i sommar och navel strängen är så lång den kan bli. Den har börja brista på sina ställen och det är precis så det ska vara.

Jag har funderat på lämplig present till min tjugoåring? Hade jag en massa kulor, (kulor är stockholmska och betyder i detta avseende pengar), vore allt mycket enkelt. Då hade han fått en flådig bil och en grundplåt till körkortet. Men som fattig svenne vad köper man då? En resväska och ett SL-kort, eller? (Jaha, där åkte mungiporna upp en bit, eller?)

Eftersom det bara har varit han och jag här hemma har vi blivit extra tajta. Inget konstigt med det. Även om det inte är hans jobb som son så tror jag nog att han kommer oroa sig lite för hur det kommer att gå för farsan den dagen då han flyttar hemifrån. Min oro har typ redan börja men så är det ju också mitt kneg som farsa.

Som jag nämner i början händer det allt oftare att faderskärleken inte är tillräckligt för att få igång viljans startmotor att komma upp och igång på morgnarna. Speciellt de dagar jag med enkelhet skulle kunna svälja ett apotek bara för att orka stiga upp. Dessa dagar kan man ge sig fan på att moment 22 knackar en i bakhuvudet och att eftermiddagen hittar en golvad och utslagen. Summan av kardemumman: ”Ibland är spontant leverne inget att hurra för.”

De gånger jag inte hittar någon anledning till att fortsätta är utmaningen extra stor att komma upp på morgonen. I det tysta ligger jag gömd under täcket och försöker ljuga ihop anledningar till varför just denna ”härliga” dag kommer bli speciell och värd att besöka. Förr räckte det med att höra Johannes. I och för sig förvånas jag över hur lättlurad och förbannat nyfiken människan är, och tur är väl det för hur skulle jag annars klara av att lura mig själv att fortsätta narras varje morgon, där jag ligger under täcket, att bara du kommer upp så ska du se att något fantastiskt kommer hända. (Ja, jag vet. Men jag har aldrig sagt att jag är smart).

Okej, det är inte speciellt upplyftande att skriva om det här. Det kanske inte är så kul att läsa heller. Men jag tror att det kanske kan hjälpa någon där ute i etern att förstå att livet inte är värre eller mer än vad man själv gör det till. Okej, om smärtan hånler och triumferat visar dig den enkla vägen till flykt och galenskap ska du vara på din vakt. Det finns inget negativt eller fel att be om hjälp. Jag lovar. Jag har gjort det många gånger.

Nej, det är inte alltid så enkelt, även om det är betydligt roligare, att skriva om de dagar när jag spottar på den enkla vägen och visar fingret åt galenskap. De gånger går jag segrande hela vägen hem. Värken har jag lagt i en påse som jag har slängt över axeln bak på ryggen, och där i leker kärleken till livet och morgondagen ler starkare än solens strålar. När jag så önskar låter jag erotiken hälsa på och tillsammans dansar vi på sommaräng, med löfte om evig vänskap vi älskar och ger varandra det vackraste vi har.

Tiden har kommit då jag ska börja prioritera mitt liv och välbefinnande. Min son, min eviga stolthet, har börja prova sina vingar. Och jag ska åter lära mig att leva som man. Hur man nu gör det? Jag tror jag vet. Jag tror jag vet det nu!

Ta hand om er!
Nalle

Share Button
1 2 3 4 9