Category Archives: Föräldrarskap

Tron (på sig själv) kan förflytta berg

Tron kan förflytta berg. I alla fall för en del av oss. Vi människor är unika på alla sätt och vis, men också på olika sätt o vis. Vi besitter oanade krafter och/eller förmågor, vilket några av oss kommer få erfara någon gång i livet. Om vi har tur. Jag gissar att många känner igen historien om mamman, barnet och bilen. I den version jag har hört var det en mamma som ser sitt barn vara på väg att krossas ihjäl under en bil, som genom ett mirakel klarar hon av att på egen hand lyfta bilen så pass mycket att förbipasserande kunde hjälpa till och rädda barnet. Det finns ganska många liknande historier som vittnar om att vi människor kan så mycket mer, är så mycket mer, än vad vi själva och andra tror.

Men vad hade hänt om mamman hade haft ett funktionshinder och sitter i elrullstol? Hade hon varit dömd till att misslyckas då? Eller sätts en slags överlevnads instinkt på vid fara, olyckor eller kriser i våra liv, en så kallad autopilot som gör att vi kan prestera mycket mer än vad som normalt är möjligt?

När jag tänker på mamman och barnet kan jag fortfarande bli alldeles matt av bilderna jag får upp. Bilder där jag är med om samma sak fast med en helt annan och betydligt obehagligare utgång. Ändå fram till att Johannes fyllde fem år hade jag då och då mycket hemska och bisarra mardrömmar. Oftast handlade de om att Johannes behövde min akuta hjälp för att inte krossas eller drunkna, eller dö på något annat otäckt sätt, allt medan jag satt i rullstolen och inte kunde göra något åt det hela. I drömmarna kunde jag aldrig rädda honom utan jag kunde bara se på medans han drunknade eller sakta krossades ihjäl. Och visst stämmer det att jag aldrig skulle kunna göra något av det som mamman gjorde i verkligheten. Tack o lov så är inte verkligheten svart eller vit utan den innehåller massor av olika nyanser. För att jag aldrig skulle behöva uppleva liknande hemskheter brukade jag alltid se till att jag låg minst ett steg före Johannes. Jag försökte alltid förutse olika saker och förbereda mig på dessa vilket för det mesta gick hur bra som helst.

JagJT_JUL250px

Det är mysigt med jul… godis!

Jag minns första gången när Johannes gjorde illa sig, han hade inte fyllt ett år ännu, och satt på golvet och grät jätteledsna krokodiltårar och om vart annat stortjöt han. Jag var ensam, utan assistans. Det jobbigaste var att jag hade inte en aning om varför han grät eller hur jag skulle få upp honom. Paniken spred sig illa kvickt när han började ändra färg i ansiktet och jag såg hur han blödde bak i huvudet. Där satt han och grät med uppsträckta armar och jag kunde inte ta upp min son från golvet och trösta honom. En hemsk, hemsk, känsla jag aldrig önskar någon att behöva känna. Skulle jag ringa ambulansen?

Fast ibland tyckte jag inte alls om att fotograferas. SŒ det sŒ!

Fast ibland är det svårt.

Skulle jag vänta 30 minuter på att min assistent kom till jobbet? Han såg så förtvivlat på mig och så började han plötsligt gunga fram och tillbaka vilket gav mig en idé. Jag visste att det var viktigt att behålla lugnet, när jag nu var tvungen att höja rösten ordentligt så att han skulle lyssna på mig. Jag vet inte om jag tog i för hårt men min höga stämma fick ungen att tystna tvärt. Jag gjorde allt för att behålla ett lugnt tonläge. Han lyssna på mig medan jag körde rullstolen tätt intill honom så mina fotplattor nuddade honom, då började han klättra febrilt upp på mina ben för att ställa sig upp. Jag kan ju berätta att jag nu hade fullt sjå med att se för tårarna rann kraftigt ner för mina kinder. Jag stortjöt och Johannes tittade med stora ögon på mig som om jag var dum i huvudet. Så fort han stod upp körde jag fötterna in mellan hans ben och lyfte benen så han tappade fotfästet. Då började han att dra sig upp medan jag lyfte mina ben allt högre och högre, (galet jobbigt för magmusklerna), medan jag körde rullstolen mot soffan för säkerhet skull. Till sist nådde jag Johannes och kunde hjälpa honom den sista biten upp till mitt knä där han sedan satt i flera timmar och sökte tröst. Han hade ramlat på sidan och slagit i huvudet lite när han försökte ställa sig upp längsmed soffbordet, så det var ju ingen fara men innan jag visste det. Puh, pust och pina..! . Senare lärde jag honom att klättra upp i soffan och därifrån gick han upp i mitt knä för att få tröst, nappflaskan till natten eller bara för att mysa en stund.

Vad vill jag berätta med det här? Att leva livet är inte alltid så enkelt som man kan tycka att det borde vara. Att livet från en dag till en annan kan leka lite väl häftigt och hårt med oss känner säkert många av oss igen. Likaså att livet ibland kan uppfattas, på olika sätt, som svårt och mycket orättvist. Men det mesta fungerar bara man ger sig sjutton på att det ska funka. Jag vill mena att vi kan prestera mer när olyckan är framme.Det kanske inte blir perfekt men vem behöver det? Inte jag i alla fall.

Jag vet inte hur det är med er men jag brukar ganska ofta höra att livet nu för tiden är betydligt tuffare än när jag växte upp, likaså att vi människor mår psykiskt sämre idag än förr. Men om det stämmer har jag ingen aning om? Däremot vet jag att vi blir allt fler som söker och behöver professionell hjälp. Det märks inte minst genom att utskrivning av mediciner mot depression och ångest har ökat markant. Men varför eller hur det är i en jämförelse mot när jag var liten har jag som sagt var ingen aning om.

En av mina äldsta vänner, vi firar 30 år i år, som jag fortfarande umgås med är helt övertygad om att han är otursförföljd. Han menar att det i stort sett inte har hänt något positivt, i någon större mening, sedan vi två träffades. Okej, han har råkat ut för både det ena och det andra och har enligt min mening fått mer än sin beskärda del av livets törnar. Men det har jag med och många andra av mina vänner. Jag vet dessutom att en hel del positiva saker har hänt i hans liv, men det verkar han ha svårt att se eller att ta till sig. Varför? Hur kommer det sig att det är lättare för en del att till sig det negativa och jobbiga som händer än det positiva? Om jag jämför honom med en annan vän, en före detta personlig assistent åt mig, så är hon raka motsatsen. Hon är en person som för det mesta är positiv, glad och skrattig och man kan verkligen känna att hennes energier är äkta. Trots att hon har haft ett litet helvete i sin uppväxt och i unga år. Varför är det så? Nej, nu ska jag gå och ta min medicin så jag orkar med att leva i morgon. (Ironi) 😉

Till nästa gång – var rädda om varandra!

Många kramar!
Nalle

 

Share Button

Vart är vi på väg?

Ikväll blev jag vittne till hur två ungdomar ”pangade” en stor ruta mitt i mot där jag bor utan att någon av förbipasserande ingrep. Innan jag hann öppna min altandörr och åka ut med rullstolen hade de lunkat därifrån utan större brådska. När jag kom ut hörde jag, (såg ej), hur en vuxen man sa till ungdomarna på skarpen. ”Vad håller ni på med? Så där gör man inte!” Till svar fick han höra saker som ingen ska behöva höra.

Cirka femtio minuter senare kom polisen och efter dryga tio minuter gick de ur bilen för att kolla rutan. Det vill säga då mannen som blev hotad knackade på polisbilens ruta. Polisen klev ur och prata med honom och frågade mig om jag hade sett något. Jag sa att jag såg två ungdomar men att jag inte kunde identifiera dom men att en hade en grå mjukis jacka med luva. Den killen ”såg jag bakifrån och från sidan” ta upp någonting tungt, såg ut som ett rör av något slag men det kan också ha varit en gatsten, från marken och slänga mot fönstret. Jag vet inte om det var han i mjukis jackan som slängde båda gångerna men han var mycket noga med att fönstret skulle gå sönder. Ungdomarna hade varken bråttom med sitt illdåd eller brydde sig speciellt mycket om att de blev sedda. Jag skulle inte bli förvånad om en av dom var påverkad av något..?

Det är inte konstigt att de har svårt att hyra ut lokalerna här omkring eftersom slöddret sabbar så fort de får chansen och fönsterrutorna har byts ut eller väggarna målas om för att få bort klotter och olika tags. Jag kan fatta att ungdomar inte har något att göra och att det är jobbigt nu på sommaren, jag kan även komma ihåg känslan av frustration och behovet av att agera utåt. Men mycket av det som många ungdomar, (långt ifrån alla ungdomar då de flesta är bra killar och tjejer), gör idag var otänkbart när jag var i deras ålder. Om vi sabbade eller revolterade så kanske vi också sabbade en ruta som dessa ungdomar gjorde idag, eller slog sönder en parkbänk eller klottrade men vi hotade inte småbarn och äldre och vi snodde inte så dyra saker som mobil telefoner o.dyl. och vi misshandlade inte barn eller äldre. Nu för tiden blir man mörkrädd för vad som kan hända och händer i samhället och riktigt rädd för dessa utåt agerande galningar vars handlingar vi alla kan läsa om i tidningar och höra på nyheterna.

Jag har haft personlig assistans sedan 1990 och på den tiden var det ingen av mina anställda assistenter som inte vågade gå till Älvsjö station för att ta bussen eller pendeltåget. De senare åren om det är onsdag, fredag eller lördag vågar de inte gå själva från mig till stationen efter klockan 22:00 eftersom de är så lite folk där senare än kl 22:00. De jobbar till kl. 23.00, ibland senare än så. Och i ärlighetens namn så tycker jag det inte är roligt att släppa iväg dem efter klockan 22:00, speciellt på vintern men även nu på sommaren eftersom det ofta är olika gäng, fem – tio ungdomar, så står strategiskt utplacerade så de kan verbalt trakassera, (i bästa fall), förbigående kvinnor. Tack o lov har mina assistenter ”bara” fått glåpord efter sig. Om man nu kan säga bara?

Det konstiga är att många av de ungdomar som slänger ur sig glåpord som ”öh, horan!” eller ”kolla snygg häck på horan!” och som är svenskar med föräldrar från andra länder eller invandrare som kom hit i unga år, är snälla som små lamm när man träffar de ensamma eller tillsammans med deras föräldrar, speciellt mamman eller en äldre syster. Då är de artiga som få med ett fånigt skamset ansiktsuttryck. Svenska ungdomar med svenska föräldrar är precis likadana så det är ingen större skillnad. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag säger inte att det är så utan att jag har den erfarenheten. Hur som helst så tror jag inte att någon av dem, födda i Sverige eller inte, skulle tycka det var speciellt roligt om någon ropade efter deras mamma eller syster lika skamliga kommentarer som dom själva gör, eller?

Det är inte utan att man blir rädd för vart vi är på väg moraliskt sett och ur ett medmänskligt perspektiv. Vi föräldrar måste ta vårt ansvar och sätta tydliga gränser på vad som är okej och inte och det måste ske tidigt. Vi måste ställa krav på att våra barn sköter sig och behandlar andra med respekt. Skulle jag höra min son när han var liten eller tonåring svära, visa finger, vråla glåpord efter någon på gatan eller hota någon så hade han inte haft det roligt efter det. Vi föräldrar måste visa i handling och agerande hur man uppför och beter sig eftersom barn inte alltid gör som vi säger – men du kan vara säker på att de tar efter våra beteenden och gör som vi gör.

Nej, oavsett nationalitet, ålder och kön ta hand om och var rädda om varandra och bemöt människor med samma respekt som du själv vill ha av andra.

Ta hand om er!
Nalle

 

Share Button
1 2 3 9