Kategoriarkiv: Dikter & poesi

Mot dag morgon gick

Postat av
2

Mot dag morgonen gick,
i drömmen söt jag svävade kvar, en dröm om att sakna,
jag höll hårt om längtan stor, jag ville verkligen inte vakna,

du lockade mig förföriskt tillbaka till sömnens sköna land,
där du smekte bort ångestens odugliga reumatiker hand,
upphetsad och vacker du kysste mitt manliga huvud,
jag smaka dina svullna fuktiga läppars rodnande hud.

Längtan efter närhet, du ville stilla vår hungriga smärta,
vi gav och tog av varandras kroppar, av själ och hjärta,
du tog mina pulserande rytmer och njöt av min salta nektar,
år av frustration och kåthet inga drömmar längre mättar. 

Tänk om nattens drömmar söta var facit över livets långa gåta,
skulle jag då vakna pigg och glad eller ligga kvar och bara gråta?

Mot dag morgonen gick, drömmen sa poff och fanns inte längre kvar,
inga svar jag fick, hur det kommer sig att verklighetens kvinna alltid suger,
varför jag jämt måste somna för att hitta någon som duger, och inte ljuger.

Ta hand om er!
/Nalle

Dumt nog öppnade jag min dörr

Postat av
2

Jag har verkligen lärt mig mycket. Livet har läxat upp mig med ödmjukhet och samtidigt hånat mig genom att sätta på mig dumstrutens vara. Där insåg jag att kärlekens tårar lätt kan glöda samman två själar, eller bränna dig så illa om du ej är vaksam att du inte längre känner dig förmögen att älska. Aldrig igen. Lika enkelt kan din allra käraste släcka förälskelsens eld du så länge saknat, och det fort – innan du ens hinner känna att ditt hjärta redan har börja leta efter nytt syre att andas ihop med.

Dessa nya andetag ger hopp om att åter få glöda, att hitta henne – hon som alltid skall vara vid din sida, en kärlek och vän som får evigheten att kännas allt för kort, plötsligt rider vi där längs med lyckan på livets vågor. Där ord, hur dyra och heliga de än är, saknar värde utan uppbackning av hjärtats agerande och gemensamt handlande.

Jag har verkligen lärt mig mycket. Klädd i kärlekens färg märker jag att denna soldat har blivit sårad, en vän knackade nyss på min dörr. Dumt nog öppnade jag. Dumt nog släppte jag in henne, in i mitt trasiga hjärta där minnen från historiska slag fortfarande bjuder på obekväma vägar som smärtar vid beröring. Dumt nog öppnade jag min dörr. Ej beredd kläddes jag i den rödaste av färger, med dörren på vid gavel, jag öppnade min dörr. Men aldrig mer. Aldrig mer.

Ta hand om er!
Nalle

Jag trodde kärleken var allt?

Postat av
2

Som när kärleken leker med värmen i små och stora hjärtan, föds nya dagar orörda med innerlighet och längtan stor, även denna dag vill jag älska och leva livet. Jag vill skratta, glädjas och ha roligt och gråta glädjens tårar. Men mest av allt vill jag ge – och jag ger mig. Mitt allt. Jag som trodde kärleken var allt.

Sedan färgade höstens löv marken där jag gick och dagen börja skymma, lika enkelt som jag gav, eller älskade, slog rädslan sina klor i bröstet mitt, varje gång det smärtar och så har det gjort i tusen år, därför sluter jag nu mina ögon i förnekelse och längtar i ensamhet efter en morgondag där hoppet efter bättre dagar, om ett bättre, lyckligare och mer rättvist liv betyder något. Jag trodde kärleken var livet?

Är det dags att vakna? Sover jag?

Ta hand om er!
- jag älskar er.
Nalle

Hjärtats sång

Postat av
4

Smärtans fula anlete flina upp sig duktigt idag, stoltserade runt med en sårad och trasig själ. Min. Det började regna. Tårar och skam. En timme senare väntade sängen på en urvattnad man med öm kropp och bandagerad själ.

Nattens kuddar får vara svala och full med drömmar om hopp och kärlek. Så att morgondag väcker mig med ork och vita vingar. Så underbart det vore att vakna till Amor. Att åter höra hjärtats sång. Att kunna älska igen.

Men först ska jag hälsa herr John Blund välkommen för utan sömn kan jag ej vakna. Hur skall jag kunna det?

Ta hand om er!
Nalle