Mot dag morgon gick
Mot dag morgonen gick,
i drömmen söt jag svävade kvar, en dröm om att sakna,
jag höll hårt om längtan stor, jag ville verkligen inte vakna,
du lockade mig förföriskt tillbaka till sömnens sköna land,
där du smekte bort ångestens odugliga reumatiker hand,
upphetsad och vacker du kysste mitt manliga huvud,
jag smaka dina svullna fuktiga läppars rodnande hud.
Längtan efter närhet, du ville stilla vår hungriga smärta,
vi gav och tog av varandras kroppar, av själ och hjärta,
du tog mina pulserande rytmer och njöt av min salta nektar,
år av frustration och kåthet inga drömmar längre mättar.
Tänk om nattens drömmar söta var facit över livets långa gåta,
skulle jag då vakna pigg och glad eller ligga kvar och bara gråta?
Mot dag morgonen gick, drömmen sa poff och fanns inte längre kvar,
inga svar jag fick, hur det kommer sig att verklighetens kvinna alltid suger,
varför jag jämt måste somna för att hitta någon som duger, och inte ljuger.
Ta hand om er!
/Nalle
