Author Archives: Nalle

Lek, pussar och härlighet

Vindarna blir allt kraftigare och betydligt kallare med dagarna som går. Snart är vintern här med snö, eller snöslask, ett väder jag hatar som hundägare och rullstolsanvändare. Oavsett om jag tycker det är oerhört vackert med snö på marken och runt omkring träd och buskar föredrar jag en snöfattig vinter där temperaturen ligger runt nollan. Tråkigt för alla barnen men nödvändigt för mig om jag ska kunna ta mig ut och framför allt för att kunna ta ut Keena på promenader. Det är vår första vinter ihop och Keenas första vinter överhuvudtaget.

 

Jag försöker vara med på alla Keenas promenader men går det inte så går det inte. Då får min personliga assistans ta promenaderna. Min elrullstol tar sig fram duktigt här och där men när det regnar så fungerar elrullen inget vidare och jag kan bli stående när som helst. Nu har jag turen att varken Keena eller mina assistenter gillar att promenera när det regnar. När snön kommer hade jag önskat att jag hade kunnat vara med, framför allt den första snön, för att få se glädjen när Keena pulsar, hoppar och snurrar runt i snön. Det är en liten sorg jag har men jag får glädja mig med att Keena kommer få uppleva snön. Även om det känns sorgligt för mig ger hon mig otroligt mycket glädje av annat slag att jag lätt kan nöja mig med dessa underbara gånger/dagar.

En sådan gång är när vi tränar här hemma. Jag har på höger sida av rullstolen ett gäng godisar, som hon låter bli för hon vet att det är aj aj, och i vänster hand har jag en liten godisbit som hon mycket väl vet om att hon kommer få om ett tag allteftersom husse begärt att man ska sitta, ligga, stanna kvar och gå fint. Ibland tycker hon att det tar för lång tid och då kan hon busa till det med att hoppa upp i knät på mig och pussa mig någonstans i ansiktet, mest på näsan, och det går fort så pussarna haglar tätt medan hennes svans viftar vilt allt medan jag skrattar ihjäl mig. Samtidigt försöker hon ta godisbiten ifrån mig. Det kanske skall nämnas att en snart fullvuxen golden retriver är skrymmande att ha i knät men än så länge får hon plats och sitter där mer än gärna när hon blir rädd eller vill visa kärlek eller bus. Och varje gång smälter mitt hjärta.

Nej, mina vänner. Nu ska jag återvända till Keena som precis har kommit hem från en promenad. Ta nu hand om er alla så hörs vi senare.

Kram!
Nalle

Share Button

Sådan fräckhet!

Jag satt i elrullstolen och sov en stund. Vädret var behagligt så jag hade altandörren på glänt. Altanen är relativt insynsskyddad men det skulle visa sig att det räckte för den klåfingrige. Efter att ha sovit en kort stund klev tjyven in genom altandörren.

Han måste ha stått och glott på mig ett tag för när jag vaknade till av att känna mig iakttagen la han handen på min axel så jag trodde det var min assistent som satt i köket. Sedan la han ett papper, ett tiggeripapper, där man skulle skriva namn och telefonnummer för att sedan skänka pengar, i knät på mig och sa på mycket knackig svenska, tack så mycket. Allt gick mycket fort. Yrvaken tog jag emot papperet som var professionellt layoutad och jag skrev mitt namn.

Men när jag skulle svänga runt rullstolen så han inte stod snett bakom mig så följde han med, antagligen för att han inte ville visa sitt ansikte, så till sist hade vi snurrat nästan ett varv, hans märkliga beteende fick mig klarvaken. Det blev inget telefonnummer. Jag bad honom att gå vilket han välvilligt gjorde och när han var ute på gräsmatten såg jag att min mobiltelefon fattades. När jag kom ut på altanen gapande och skrikande lade han benen på ryggen och det var det sista jag såg av honom och mobilen. Ibland tänker jag på att det kunde ju ha varit en galning. Hövva!

Det var längesedan jag var med om en sådan fräckhet. Han måste ha sett att altandörren var öppen men han måste ha sett min assistent också så jag fattar inte hur han vågade komma in i lägenheten. Han var cirka 17 – 19 år gammal. De skiter ju i om de åker fast för inget händer i alla fall och mycket riktigt snuten la ner förundersökningen. Fast jag sa att jag skulle känna igen honom. Vilka signaler sänder det till våra s.k. värstingar?

Nu har jag aldrig altandörren öppen om jag inte finns i närheten och ska jag ta en tupplur blir det inför stängda dörrar. Om Keena tillåter en tupplur vill säga. 🙂

Ta hand om er och tänk på att inte göra tjyven några tjänster utan stäng och lås ordentligt.

Kramar!
Nalle

Share Button
1 2 3 203