Vet inte om jag vill längre?
Under ett par månader…
…släpade jag mig iväg till röntgen för att plåta mina kolossalt vackra händer, (om jag är snäll kan jag säga att formen påminner lite om en vanlig hand som dock tillhör en nio årings händer och vars fingrar är gjorda av krokiga prinskorvar), efter det begav jag mig till handkirurgen som ville ha ytterligare skelettbilder, så det var bara att återigen bege sig till röntgen för att sedan släpa mig tillbaka till handkirurgen för att få mitt besked. Fyra till fem operationer.
Nu sitter jag här med en herre jösses plan på vad som behöver göras för att mina ”krokiga prinskorvar” ska fungera bättre och inte vara lika krokiga. Dealen var att jag skulle ringa efter ett par veckor för att få tid till operation. Men av någon anledning sitter jag alltså här, och har så gjort i tre till fyra veckor, med telefonen utan förmåga eller viljan att ringa. Jag vet inte om jag längre vill? Jag vet inte heller varför jag inte längre vill?
I många år, i väldigt många år, har jag haft en dröm som en del anser vara larvig medan andra tycker det är en fin dröm och värt att satsa på. Drömmen handlar om att jag återigen ska kunna smeka och kupa handen runt en kvinnas bröst. Men också att kunna tillfredsställa henne med händerna utan att behöva vara uppfinnare eller använda så kallade sexhjälpmedel. Som många säkert kan förstå är det här starka känslor och en stark önskan hos mig så varför vill jag inte längre försöka fixa mina händer? Vad är det jag är så rädd för?
Nu handlar inte anledningen till operationen enbart om det jag nämner ovan utan också om andra mer praktiska vardagliga göromål, såsom att skriva för hand eller att greppa saker och ting. När jag sitter här med telefonen och ska ringa börjar oron i mig. En av flera rädslor handlar om smärtan efter operationen och en annan noja brukar vara den jobbiga efterbehandlingen. Jag har opererats ett tjugotal gånger genom åren och av någon konstig anledning brukar jag bli ganska dålig de första två veckorna efter operationen. Men den största anledningen till min noja, när det handlar om efterbehandlingen, tror jag kom till när läkaren berättade att jag skulle hem samma dag på kvällen eller dagen efter. Till slut gick han med på att jag fick vara kvar i två dagar som max.
Oavsett om det är anledningen eller om det finns en djupare anledning så måste jag ringa snart om inte annat för att tacka nej. Jag kan ju för fan inte bara låta bli. Eller kan jag?
Kramar!
Ta handom er.
Nalle
WordPress
Facebook
Google + 
Disqus
Svårt! Trots allt så är det bara du som kan bestämma vad du ska göra. Ditt beslut blir till sist bra ❤️
Jag förstår precis vad du menar, faktiskt tycker jag att det är din fulla rätt att ta den tid du behöver, att tänka, fundera, väga för och nackdelar, ingen kan säga att det är enkelt, men när du bestämt dej så blir det bra, kramis <3
Margareta Nyberg liked this on Facebook.
Ja du min kronprins, du har så kloka vänner så jag kan inte mer än hålla med dem. Jag hoppas ditt beslut kommer visa att du beslutade rätt….puss min son
Jag förstår precis vad du menar och när man väl börjat en serie op kan man ju inte stoppa halvvägs 😉 Nej, bättre att tänka efter före!
https://www.facebook.com/stefansundstromsofficiella/photos/a.966823890001134.1073741874.211686562181541/966823900001133/?type=1&theater
Britt Inger Thorén liked this on Facebook.
Ta den tid DU behöver, utav egen erfarenhet vet jag det blir det bästa beslutet, kram!
Tack för era kommentarer. Ni rockar fett allihopa. Just nu orkar jag inte svara var och en av er så det för bli en kollektiv Nallekram tiller alla. KRAAAAM!
För 7 år sedan pratade jag med ortopeden om att göra något åt mina händer men svaret var att jag knappt har något skelett kvar i fingrarna så de kunde inte göra något. Först blev jag ledsen men efter några dagar blev jag lättad för vem vet hur det hade blivit. Jag tror du är rädd för hur det blir. Ungefär som när livet utav någon anledning ändrar sig och du ska in i något nytt och okänt. Händerna är ju speciella för dom är ju nyckeln till att du ska kunna göra en del praktiska saker. Du ska kanske göra den handen som du använder minst och se hur det blir. Inga lätta beslut Nalle, Ta god tid på dig. Kram.
Precis Martina!
Vilka beslut att ställas inför. Återigen slås jag av orättvisan när jag inser att det beslut jag själv står inför handlar om jag ska dricka vin eller mojitos ikväll… Min fina Jesus. Älskar dig, Björn.
Kära syster.
Vilka beslut man ställs inför handlar bara om vilka val man gör. Mojitos eller vin? Det hade varit minst lika svårt att välja så jag hade valt bägge två! 🙂 Älskar dig med. Kram lilljesus!
Marie Edemyr Fredriksson liked this on Facebook.
Hej Nalle
Jag har för flera år sedan ca 30,blivit föreslagen att op in proteser i handlederna. Men skulle då inte kunna använda handleden på 8-12v efter op.
Så jag gjorde aldrig ngn op.Då tyckte jag att jag var klok men nu när jag inte ens får komma till handspecialisten.Då min läk vägrar att skicka mig dit ångrar jag mig.Sitter nu med väldigt dåliga handleder.
Ville bara berätta min story kanske jag det hjälpa dig till beslut.
Vad du än beslutat så kan man väl ändra sig? Fast du behöver ju inte dröja 20 år.
Kram B.
Barbro Man har rätt att välja vart man vill bli behandlad, om jag inte minns fel. Jag tror inte din läkare får neka dig att skriva remiss och om han gör det gå till en annan läkare, det behöver inte vara en reuma läkare ens, för att få en remiss dit du vill. Jag kommer nog operera mig i alla fall fast inte ännu. Jag väntar ett tag till. (fast inte i 20 eller 30 år) 🙂 Tack för dsin kommentar. Nalle
☺
Många gånger har jag opererats. Men handen var värst. Eftervården var fruktansvärt smärtsam o behövde träna 6 timmar per dag för att inte senorna skulle klegga fast. Puh!
Hej Kerstin!
Tack för kommentar.
Jag har opererat händerna tre gånger tidigare och jag vill också minnas att det var jobbigt vad gäller smärta och efterbehandling. Blev dina händer bättre efter 6 timmars träning per dag?
Kram!
Nalle
Anders Hagman liked this on Facebook.
Tack för din berättelse och ditt dilemma. Många delar alla känslor som följer inför besluten om op. Jag har genomgått flera op i hopp om bättre funktion. Händerna är speciellt viktigt (för mig) att använda i så många situationer, inte minst i kärleksfulla handlingar. Att kunna smeka en kind eller vara intim. Jag drömde även om att få ”finare” händer, att slippa gömma dom. Fåfängt eller hur? Många tycks tro att det värsta är op:n men allt det svåra och jobbiga efteråt ska man också orka. Ibland, efter allt vi går igenom, tvivlar även jag på om jag verkligen vill försöka fler gånger. Är det värt det? Du kanske bara är i en svacka och tvivlar? En sak är säker- de flesta av oss ”barnreumatiker” är optimister. Jag vill fortfarande tro att det kan bli bättre. Så, Nalle, ta en paus men du kommer snart igen.
Hej Liza!
Tack för din kommentar.
Det var inte igår vi hördes av. Kul att du kommenterar. Ja, vi barnreumatiker är ju kända för vårt sjätte sinne dvs att vara glad och optimistisk. Jag tror inte att jag är i en svacka längre, jag har varit i en djup sådan, när det gäller om jag ska operera mig eller inte. Först är det själva operationen som kommer göra ont de första dagarna till de första tio dagarna, sedan har vi efterbehandling som är smärtsam och jobbig och efter det ska vi förvänta oss ett positivt resultat vilket kan låta vänta på sig ibland. Och ibland, ganska ofta i mitt fall, kan det positiva resultatet utebli helt. Då ska man kämpa med eventuell försämring eller status que och den enorma besvikelse det medför vilket kan vara nog så jobbigt och knäckande. Jag tror att det är min största anledning, tillsammans med att det är ett flertal operationer, att jag inte har ringt handkirurgen på SÖS. Man vet vad man har inte vad man får. Fan, det är många saker som poppar upp ju mer jag tänker på op.
Att gömma händerna känner jag igen. Händerna är viktiga för oss alla. De ska fungera över ett så stort område, de ska vara starka som verktyg, fina i motoriken och kunna använda verktyg såsom bestick, glas, (i mitt fall även hålla en cigg), samtidigt som de är viktiga vid intima möten. Bara det att ta i hand när man träffar någon för första gånger suger Big Time..! Jag skäms duktigt över mina fula och löjeväckande händer som inte duger till någonting vettigt längre. Nja, nu tog jag kanske i – men faktum är att mina händer duger inte till speciellt mycket längre så känslan och dessa negativa tankar finns där titt som tätt. Jag tror inte det handlar om fåfänga utan jag tror det handlar om betydligt djupare saker än bara utseende. Ja, du Liza. Vi får se om det blir några operationer. Just nu skulle jag inte klara av ett misslyckande därför vill jag vänta.
Hoppas allt är bra med dig.
Kram!
Nalle
Inte alls konstigt att du känner ett vankelmod inför operationen. Som du själv skriver så har du tagit ställning till olika behandlingar och operationer i väldigt många år. Då tror jag också att det blir svårare och svårare att ta beslut om vad man vill (måste) utsätta sin kropp för. Innerst inne vet du precis vad du vill göra.
Hej Eva!
Tack för din kommentar.
Självklart vet jag innerst inne vad jag vill göra. Slippa operera mig och få ett lyckat resultat av operationen. Öh, fungerar det? Hm, kanske inte va. Nåja, jag vill bli bättre, mycket bättre, i händerna men det kan dom inte lova plus att det känns som om det borde finnas någon handkirurg som är bättre lämpad till att operera mig. De verkade lite tafatta om sanningen ska fram och jag orkar inte vara försökskanin längre. Det finns många anledningar, märker jag, till att jag vill vänta.
Ta hand om dig, Eva.
Kram!
Nalle
Man måste inte alltid orka, MEN man måste ändå alltid göra det! Kram
Hej Qarina!
Tack för din kommentar.
Precis Qarina! Visst är det så.
Kram!
Nalle
Liza Gustafson liked this on Facebook.