3 minuter, 38 sekunder

Är Nalle tillbaka vid tangenterna?

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

auraruntmigEfter dag kommer natt, efter uppgång kommer nedgång och efter positiva perioder kommer alltid de negativa. Och så rullar det på..? Nej, men vänta lite nu! Det där lät alldeles för negativt så det vill jag ändra på. Nu! Omedelbart! Det låter mycket bättre att säga, ‘efter natt kommer dag, efter regn kommer solsken, efter motgång kommer medgång och efter sorg kommer glädje.’ Eller hur? Min verklighet dock är den att de senaste åren blev ljuset långsamt till ett mörker jag aldrig tidigare har upplevt. Jag föll lika obarmhärtigt som mörkret spred sig, ner i ett stort nattsvart djup, där en gränslös passivitet och destruktiva känslor härskar i en evig nutid – och där gick jag vilse för ett tag. Ett ganska långt tag.

Men innan allt tog slut hittade jag en själens väktare och vägvisare, tack o lov! Hon fångade upp mig på så många olika plan. Hon öppnade mig och värmde mitt inre, lyssnade tålmodigt och tog sedan min hand och började visa mig vägen. Efter år av stor möda och enträget vandrande har mörkret börja skingra sig något. Djupet är inte längre lika stort och dess destruktiva urkraft är inte lika omänsklig i sin styrka, den gränslösa passiviteten är inte alltid lika orubblig eller duktig på övertalning. Emellanåt händer det att små korta perioder av ljusets läkande kraft flämtar till ovanför mig och långt bort i horisonten, samtidigt som jag känner ursprunget djupt inne i mitt bröst. Som en skäggig gammal sjöbjörn med sextant letandes efter vägen fäster jag blicken upp mot stjärnor som glimmar på natthimlen, i hopp om att återigen bli upplyst för att veta åt vilket håll min färd ska gå när jag åter ensam är, dagen då vägvisaren släpper taget. Vägvisaren tände hoppet om att jag en dag kommer hitta upp ur djupets mörker, detta likgiltiga och passiva tillstånd där inte mycket annat än självförakt och utanförskap existerar. Men först måste jag lära mig hitta.

20141027_100230Att reumatiska sjukdomar långsamt förstör kroppen med inflammation, värk och stelhet och så sakteliga äter upp skelett och ledytor är ingen nyhet. Men att samma helvete, i stor hemlighet, mer än gärna kan tugga i sig vett och sans och själens förmåga att må bra och att orka kriga för ett värdigt liv, var dessvärre en stor nyhet.

Med ett steg i taget letar jag efter framtidens karta och kompass och självklart viljan att fortsätta ett tag till – med att kriga. Fastän jag på många sätt har mörkrets forntida skuggor och skepnader bakom ryggen är det allt annat än lätt att leva, eller ge sig ut. Det är ingen överdrift att jag påminner en hel del om Bambi på hal is i det mesta jag tar mig för. Det är ingen vacker syn, humoristisk möjligtvis, men det får ändå anses vara helt okej så här långt efter mörkrets triumf och ångestens segertåg. 

Okej. Nu när en del av anledningen är känd till varför jag inte har bloggat på ett bra tag, vore jag tacksam för ett visst mått av överseende med en eventuell hackig kvalité i början. Om jag är tillbaka vid tangenterna eller inte får framtiden påvisa. Men oavsett hur det går var det här ganska kul. I alla fall den här gången.

 

Må så gott!
– var rädda om varandra.
Nalle

Follow my blog with Bloglovin

Share Button

Kommentera här!

6 comments

  • GitsOlsson

    Skönt att du kommit upp ur mörkret, trist bara att du ens behövde vara där. Jag förstår hur du hamnade där eftersom jag själv är reumatiker och ibland blir det extra tungt.
    Låt mig bara få komma med ett tips som kanske kan hålla mörkret borta för gott.
    Jag förutsätter att du har assistans eftersom jag har det.
    För ca 2 år sen insåg jag att min pension inte skulle räcka till för att hålla mig och min tonårsson flytande, utan vara tvungen att gå till det sociala för att få hjälp med pengar till mat och hyra. Det anser jag inte vara värdigt. Därför bestämde jag mig för att hitta en egen lösning.
    Lösningen blev att spara ihop till två biljetter, till Thailand.
    I oktober åkte jag hit, ja jag är fortfarande kvar och åker hem igen i april.
    Sex månader i paradiset 🙂
    Jag hyr två rum på ett Guesthouse i Chiang Mai. Hyra, mat, kläder, ja det mesta är mycket billigt här. Människorna här i CM är underbart vänliga och positiva, klimatet under vintern är som en svensk högsommar. Och det kanske bästa av allt är att jag tar mig fram i stan med min elrulle!!!
    Ok, jag kommer inte in överallt och jag kör på gatorna isf trottoarerna, men det är bagateller, för jag kan ändå göra det jag vill, fast jag kanske får åka några meter extra ibland, men vad gör de!?
    Hela min livssituation har blivit så mycket bättre av att jag får en möjlighet att vila upp mig mentalt, jag blir starkare för varje dag, gladare, mer positiv och ändå gör jag i stort sett inte ett skit 🙂
    Sorry glömde en sak. Självklart har jag med mig två assistenter som har dels sina biljetter betalda, sin vanliga lön, traktamente och gratis boende (assistansföretaget betalar detta ur min pott) och de anser att de aldrig haft det så bra i sina liv 🙂
    Ja, så vi mår alla toppen här, vilket också kommer att göra att det blir så mycket lättare att genomleva sommaren, för jag har ju också lyckats spara ihop så jag slipper besöka sociala hemma, plus att jag har till två nya biljetter i höst 🙂
    Jag rekommenderar dig min vän att göra samma sak, för kropp och själ och plånbok 😉

    • Hej Gits!

      Tack så mycket för din kommentar. Den värmde ska du veta. 🙂

      Jag känner igen mig i din berättelse. Så mycket. (avstickare: kan det vara en politisk taktik för att bli av med oss fattiga funkisar som lever på sjukpension och bostadstillägg?) 🙂 Nåja, jag känner igen mig i din story som sagt var. På flera sätt. Min fina mamma och hennes goa gubbe Göran har gjort som du fast de har stuckit till södra Spanien över vinterhalvåret, något som de har gjort i flera år nu. Båda två är på mig titt som tätt om att jag skulle komma ner till dom och att jag skulle ha det så bra, etc. En kompis till mig som är uppvuxen i Spanien säger samma sak. Och visst skulle jag vilja sticka iväg. Bara dra ifrån allt och ladda batterierna. Senast jag var på semester utomlands var 1994 då jag bilade i Europa ner till just Spanien och gången efter det var år 2001 eller 2002 då jag var i Småland någon vecka.

      Anledningarna till att jag inte har stuckit iväg över vintern är framför allt tre stycken. Ska se om jag kan sammanfatta dem här?:

      1. Ekonomi: Jag har knappt råd att existera som det är just nu och har varit i cirka 12 år. Jag skulle kunna hyra ut lägenheten på sex månader men jag vill helst inte ha någon främling som ska husera här hemma i mitt allra heligaste. Jag lät en kompis en gång för längesedan ”låna” min lägenhet i två veckor och när jag kom hem hade de flyttat om en del saker och snott extra pengar som jag hade i en låda. Det var inte mycket pengar men det var principen och att aldrig ge tillbaka eller ens fråga om lov. Det kanske är en dålig ursäkt till att inte vilja hyra ut idag eftersom vi alla är olika och det finns ju människor som är ärliga och rakryggade. Men en annan sak jag oroar mig för är vad som händer med bostadstillägget om jag hyr ut/om jag inte hyr ut och är borta 6 månader?

      2. Sjukdom/depression: De senaste 10-12 åren har varit urjobbiga både fysiskt och psykiskt, de går ju hand i hand så att säga. RA har börja strula igen men på helt andra sätt och vis än vad jag tidigare var van vid. Förutom kroppens påfrestningar från reumatismen samt den tilltagande smärtan och alla jävla proteser, jag är som en reservdelsmänniska, som flyttar på sig eller har börja gnissla eller bara gör ont så har ju kroppen dessutom börja bli till åren. Nej, jag är inte gammal men en kropp som genomlidit så mycket skit i så många år tar större stryk än friskare kroppar. År 2010 i januari fick jag en hjärtinfarkt, en mindre sådan, eller flera små tror jag det var, och det satte allt på sin spets. Om jag tidigare inte visste vad rädsla och ångest var så vet jag det nu. Även om det har blivit bättre mellan mig och dessa två följeslagare. 🙂 Nu låter det som om jag är världens pessimist och negativist men det är väldigt långt ifrån sanningen. Även om jag har mörka, eller till och med svarta, dagar som ibland kan dra ut på tiden så har jag mer eller mindre alltid varit en optimist och jag är oftast positiv. Jag gör alltid så mycket jag kan och orkar.

      3. Jag har kämpat mig tokig, likt Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, mot sjukvården och de rättigheter som finns men som oftast är så diffusa att de flesta inom kommunen och försäkringskassan inte vet hur man ska göra för att få ta del av dem. Men mest har jag slagits mot den kraftigt försämrade sjukvården och på så sätt har jag byggt upp ett ganska bra fungerande team runt mig. Det är också något jag funderar på även om jag skulle komma tillbaka inom sex månader. Men vad skulle hända OM jag blev sjuk utomlands?

      Ja, du Gits som du hör är rädslorna fortfarande många – men jag har börjas funderat mer och mer på att göra något liknande.

      Återigen, tack för kommentar. Ta väl hand om dig.

      Kram/Nalle

  • Gunnel Larsson

    Visste inte att du har haft det så jobbigt Nalle och jag önskar dig nu all lycka och glädje på vägen framåt! Låter kanske dumt men varför inte önska allt gott för jag tror på en väldig Gud som förmår hålla små löjtnantshjärtan i en båge, får lökarna jag lägger i jorden att växa och hålla planeterna på rätt ställe samtidigt som han bryr sig om oss alla, i Jesu namn! Kraaaaamar

  • Just det här med att orka strida för ett värdigt liv som du skriver. Jag förstår precis vad du menar. Allt gott!

    • Hej Tony!

      Tack för din kommentar. Det är minst sagt ledsamt att behöva skriva om eller få bekräftat, bland annat genom kommentarer till denna blogg, att det är många medborgare i vårt land som behöver kriga för att kunna leva ett värdigt liv. Att vi i ett land som Sverige ska behöva slåss för att få ta del av de lagar och rättigheter som finns är rent ut sagt löjeväckande, obegripligt för att inte säga kränkande. Ja, du Tony. Det är bara att spotta i nävarna, kavla upp ärmarna och ge sig ut och slåss för det som är rätt. Organisera dig, gå med i en förening, eller förbund eller i en arbetsgrupp och engagera dig. Vi ses på barrikaderna.

      Lev väl och var rädd om dig!
      Nalle

      Ps. Kolla in hemsidan ”medborgargolv.se” och FB gruppen ”Funkaktion – fritt funktionsaktivistiskt forum”. Ja, det finns många andra sätt att höras på. Ds.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *