Är det dags att bli sin egen läkare?

Postat av

När den svenska sjukvården kommer på tal, privat eller i media, spelar ingen roll för jag spetsar öronen per automatik och innan jag vet ordet av är jag med i debatten. Den svenska sjukvården är för mig ett ämne jag tar på största allvar. Det kan säkert bero på att jag mer eller mindre växte upp på två av landets stora sjukhus, nämligen Karolinska sjukhuset och Lasarettet i Lund. Eftersom jag har en kronisk sjukdom händer det fortfarande att jag vårdas som patient på reumatologen eller på ortopeden. Men eftersom jag idag hamnar på Huddinge sjukhus har jag inte varit där speciellt ofta utan enbart när jag verkligen måst. Något som säkert har förvärrat min fysik trots att min reumatism inte har varit speciellt aktiv utan har mer smygande och nästan obemärkt under lång tid kunnat förstöra min kropp.

Självklart går det inte med säkerhet säga att jag skulle ha varit i bättre fysisk form om jag hade fått fortsätta att behandlas i Lund, men med vetskapen om att jag blivit behandlad från tolv års ålder till jag var tjugoåtta år av ett fåtal reumatiker läkare och ortopeder som kände till både mig och min sjukdom mycket väl, känns det ologiskt att låta någon annan ta över. Om jag bortser från min barnreumatism hann jag personligen bygga upp många relationer, stort förtroende och en obetalbar trygghet under mina tjugosex år på på Lunds lasarett där jag har gjort alla mina operationer, cirka 21 stycken, utom den senaste som jag fick göra på Huddinge sjukhus år 2000.

Vi människor vill känna oss trygga. Till och med när det kommer till något så banalt som vårt utseende och frisyr. Vi har en benägenhet att gå till samma frisör under förutsättning att vi tycker denne gör ett bra jobb. Det är en självklarhet och inget konstigt att vi vill använda samma frisör som vet hur vi vill ha det och se ut. Men när det kommer till våra kroppar, framför allt om vi har dragit nitlotten och blivit tilldelad ett liv med kroniska sjukdomar. Det har blivit alltmer som så att man behandlar verkan och struntar i orsaken vilket innebär att det bara är trams om vi vill känna oss bekväma, säkra och trygga med den som ska behandla oss och våra sjukdomar.

Det skall krävas en enorm tuffhet och styrka hos den som framför klagomål och krav på att få byta läkare eller ännu värre kräver att få behålla samma läkare. För när jag tänker efter brukar byte av läkare inte vara något större problem eftersom det nu för tiden är högst ovanligt att man får behålla samma läkare någon längre period. Till och med när jag under några år var deppig och gick på lyckopiller och skulle samtala med en psykiatriker någon gång i månaden fick jag träffa fler psykiatriker än jag träffade ortopeder under mina 26 år som patient i Lund. Som sagt var det svåra är att få behålla samma läkare om man skulle tycka om personen ifråga så efter åtta nya psykiatriker slutade jag med lyckopiller och att gå tillbaka till nya personer som jag skulle dra upp allt för gång på gång.

Terapi i ett nötskal, ”hur man än vänder och vrider på sig har man arslet bak”, eller kan arslet hamna..? Nä, trötta ut patienten istället så slutar han självmant. Ser bra ut i statistiken

”Med andra ord eldar jag upp mig lätt när sjukvården kommer på tal och jag kan tillstå att ibland kan det förvisso bli lite genant när jag kommer på mig själv att i min ensamhet sitta och skälla och gestikulera framför teven, i och för sig med sakliga och vettiga argument – men ändå.”

Innan jag avrundar detta inlägg vill jag påpeka ytterligare en sak jag lagt märke till när vi pratar sjukvård. I 30 år har jag fått klä av mig, blivit undersökt, klämd på, de har tryckt ner spatlar i halsen så man nästan spytt, jag har blivit stucken med nålar i alla dess storlekar för att lämna blodprover eller för att få olika slags mediciner, jag har blivit röntgad, fotad, gjort ekg- och ultraljudsundersökningar och blivit ännu mer klämd och petad på i undersökningar och på ställen vi inte ska nämna här. :-) Saken är den att förr blev jag undersökt. Men idag behöver jag inte ens klä av mig och undersökningar hos VC läkare kan till och med ske utan att ytterjackan tas av. ”Hej och välkommen! Hur mås det?” Jag berättar och så tar man ”kanske” ett blodprov och sedan har femton minuter gått och man blir hemskickad med eller utan medicin.

Läkarvetenskapen i ett nötskal, ”hej och välkommen! Hur mås det?” Hur man än vänder och vrider på sig har man arslet bak, så varför kolla efter! Om det ser bra ut i statistiken eller inte har jag ingen aning om, inte heller om läkare gör patienten frisk.

Ta hand om er!
Nalle

  • Lina Jonsson

    Jag funderar själv på att försöka ha konsultationer med specialister på min sjukdom med hjälp av skype.
    (Det finns inga specialister tillgängliga på 100 mils avstånd, dvs Göteborg)

    • http://bjornthoren.se/blogg Björn Thorén

      Hej Lina!
      Tack för ditt svar/inlägg.

      Ja, det kan vara svårt att få tag på specialister, oavsett om man bor i storstad eller inte. Fast det jag eftersöker, saknar från förr, är att läkarna faktiskt undersöker en. Som jag skrev ovan så är det längesedan jag har fått klä av mig och blivit undersökt från topp till tå. Specialist eller vanlig vårdcentral läkare. Förr blev jag alltid undersökt från topp till tå, jag fick klä av mig och dom lyssnade och klämde och kände. Idag kan jag till och med sitta med ytterkläderna på och allt läkaren gör är att lyssna på vad jag säger. Då är det kanske inte heller konstigt att s.k. fuskare klarar av att fuska till sig personlig assistans om läkarna inte gör en riktig fysisk undersökning. Fast det är en annan story men som går lite hand i hand. Jag fattar inte hur friska kan lura läkare att de har så omfattade cp- skador eller andra fysiska funktionsnedsättningar och behöver assistans 16 tim/dygn.

      Jag menar, för egen del så har jag ju sjukhus journaler på åtminstone fyra sjukhus från slutet av 60-talet och fram och ansökningar med läkarintyg på försäkringskassor och kommuner, hjälpmedelcentraler och bostadsanpassningar, etc som bevisar att jag är en mupp, barnreumatiker, och en funkis ”på riktigt” så om man är kroniker och/eller dunder-funkis tycker jag de kunde lätta på alla omprövningar och beviskrav, för sådana som mig borde det räcka med att man träffar handläggaren säger hur stort assistansbehov man har för tillfället, eller vad som behöver anpassas eller vilka hjälpmedel man behöver, etc. Men om man precis har blivit funkis eller fått en kronisk sjukdom som antagligen kommer ge en funktionsnedsättning, eller om ens funktionshinder förändras hela tiden så kanske det behövs mer underlag.

      Men jag fattar inte hur man lyckas med konststycket att helt friska personer, oavsett om man är från annat land eller från Sverige, kan ”lura” utbildade läkare, arbetsterapeuter och sjukgymnaster att de har så omfattande funktionsnedsättningar att de behöver rullstolar och andra hjälpmedel och många timmar assistans – jag fattar inte hur det har kunnat gå till? Då är det något som är fel. Alltså, jag tror att ett av dessa fel är att läkarna inte på riktigt undersöker personens fysik. Med andra ord måste läkarna börja undersöka, dvs röra, klämma och känna på patienterna när de söker vård eller läkarintyg för personlig assistans, färdtjänst eller vad det nu är de söker för. För mig är det obegripligt att fullt fysiskt friska personer klarar av att lura sin omgivning för jag tycker man borde se det. I alla fall om man är läkare.

      Ja, du Lina. Hoppas du hittar de specialister eller den specialistvård du behöver, via skype eller inte, :-) alla borde ju ha rätt till den bästa sjukvård som kan erbjudas oavsett vart man bor.

      Tack återigen för ditt svar.

      Ta hand om dig!
      Nalle