En av mina personliga assistenter ska bli mamma och då hon bara har någon vecka kvar innan hon går på mammaledighet har jag påbörja sista fasen i sökandet efter att få tag på en vikarie, ett jobb som egentligen började redan dagen efter jag mottog hennes ”glädjande” besked. Det är klart att jag gläds med henne även om det för egen del blir skitstruligt ett tag innan allt rullar på igen.

I förra veckan träffade jag ett antal sökanden och till sist stod det mellan tre stycken som jag tror motsvarar de flesta av de kvaliteter jag letar efter. Det är inte lätt att på någon timme, som anställningsintervjun brukar ta, avgöra vem som skulle passa bäst som min personliga assistent. För att få reda på det måste man vara synsk eller låta tiden avgöra. Att välja rätt person är tyvärr inget man lär sig bemästra med tiden. Fast erfarenheterna man får gör det helt klart lättare att läsa av människor och på så vis känna igen vissa varningssignaler så man kan sålla bort de som verkligen inte passar som personliga assistenter.

Med blandade känslor
Men jag har haft tur eftersom det bara är fyra assistenter på tjugoen år som har fått barn och varit mammaledig. Det är verkligen med blandade känslor jag tar emot en assistents glädjande nyhet om att hon ska bli mamma. Så även denna gång. Okej, det är jobbigt att leta reda på en vikarie men det är inte hela sanningen till de blandade känslorna. Jag menar om oturen är framme har jag en havande assistent som har behov av att spela ut hela registret av fördomarna som man kan ha gentemot gravida kvinnor. Det medför att en Dr Jekyll and Mr Hyde situation kan uppstå där min assistent försvinner och istället intar rollen som små galen kvinna vars humör är lika växlande som vädret en dålig svensk sommar.

De första 4 – 5 månaderna får man fungera som en blandning mellan arbetsledare, samtalsterapeut och pojkvän för det kan mycket väl vara så att en assistent som jobbar 3/4 eller heltid träffar mig mer än sin pojkvän och därför pratar mer med mig. När de första fyra till fem månaderna passerat med behovet av att prata bebiskläder, amning, mage som växer, alla jävla kilon som hon ökar i vikt med, napp jävlar, bröst och bröstmjölk så kommer de sista månaderna då hon inte kan göra ett skit. Okej då, det kanske inte är så illa men en hel del av de vanliga arbetsuppgifterna är inte längre att tänka på – och plötsligt dyker tankarna upp på vem som assisterar vem. Så visst är det blandade känslor för jag minns ju själv hur det var när jag skulle bli pappa.

Det är ingen lekstuga!
Även om mina assistenter inte föder barn titt som tätt så finns det dom som slutar efter några år då de vill jobba med något annat, eller göra något annat, fastän de har trivts bra. Oftast gäller det yngre assistenter och är inget konstigt alls utan är precis som det ska. Att ta ansvar som arbetsledare gentemot assistenterna och få assistansen och mitt liv att fungera samtidigt är svårt men oerhört viktigt eftersom det handlar om människors liv och arbete. Det är ingen lekstuga som vissa nojiga politiker verkar tro. Men som det mesta just nu så har även detta blivit betydligt svårare de senaste 5-6 åren. (ironi!) Undrar varför..? (ironi!)

Och så undrar jag vad försäkringskassan håller på med när de verkar ha satt igång med det beryktade bedömningsinstrumentet fast det inte är igång än. Det ryktas också att handläggare ”klockar” toalettbesök och på- och avklädning hemma hos den sökande. Horribelt och så ovärdigt och diskriminerande att jag hoppas dom anmäler hela händelsen till DO. När ska vi bara få leva våra liv? När ska vi slippa kämpa mot myndigheterna för rätten till att få leva våra liv. När ska de sluta motarbeta oss?

Skärpning..!
Om man är arbetsledare för sina assistenter och har ett assistansbehov som är ungefär som mitt, cirka 120 timmar i veckan, eller ett ännu större behov och är arbetsledare, eller sköter sin assistans i egen regi, gör man det ansvarsfullt och lägger ner stor möda och mycket tid på att få allt att fungera. Det är livsviktigt för utan assistans fungerar inte våra liv. Men vi är bara människor precis som vem som helst och vi gör så gott vi kan. Därför känns det extra jävligt när politikerna i Riksdagen och speciellt regeringen motarbetar oss genom att hela tiden försämra LASS lagen och gör så funktionshindrade som inte kan arbeta inte längre kan leva på sin sjukpension, handikappersättning och bostadstillägg. Det är tillräckligt nog att sköta sin personliga assistans utan att behöva slåss om våra rättigheter hela tiden. SKÄRPNING..!

Ta hand om er!
Nalle