4 minuter, 44 sekunder

Ha tjockhud och ge aldrig upp!

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

I hela mitt liv, från sex års ålder och framåt, har sjukhusvistelser kantats med sjukgymnastik och arbetsterapi och miljontals provtagningar. Kanske inte miljontals men känslan av att det är så många blodprovsnålar och sprutor som har stuckits in i armar, ben, fötter, höfter och rygg finns där. Efter att ha opererats första gången vid tolv års ålder har jag hunnit med fler än tjugo operationer och med ett flertal ledproteser i min kropp såsom axel, armbåge, höfterna och knäna blir det säkert ett par operationer till innan träfracken tas på.

Vad är det med det då, kanske du frågar? Inget alls, svarar jag då. Inte mer än att det har varit och är förbannat jobbigt att ha en sjukdom som reumatism och att hela tiden bli sämre och att behöva genomgå en massa operationer för att om möjligt utöka oddsen i den ojämna fighten mellan mig, min kropp och sjukdomen. En sjukdom som har gett mig mitt funktionshinder. Och en elrullstol. Cool, ha..? Men det är sant att det är inte det värsta. Sjukdomen alltså. Den har jag lärt mig att leva med. Jag kanske inte riktigt har förlikat mig med försämringarna som numer har blivit så pass svåra att de ibland är mer eller mindre livhotande. Försämringarna är jobbiga – men inte jobbigast!

Nej, det som gör livet tungt. Det som får mig att tänka både en och två gånger och att leta med ljus och lykta om morgonen efter anledningar till att uthärda ytterligare en dag, är samhällets attityder gentemot funktionshindrade och då speciellt försäkringskassan. Jag hatar att det har blivit så här. När jag orkade arbeta så fungerade livet bra. Då hade jag råd att leva. Men om man har en sjukdom eller ett funktionshinder som gör det omöjligt långa perioder att vara arbetsför kommer förnedringarna som ett brev på posten. Bokstavligt talat.

Det finns en mängd stöd och hjälp som man kan få om man är en funkis. Men det förutsätter att du vet dina rättigheter och är beredd att sitta i telefon för att prata med en massa olika handläggare för olika saker. Förr hade du en handläggare på försäkringskassan som hjälpte dig med allt de kunde bistå med gällande dina rättigheter. Idag ska du prata med en handläggare om assistansersättning, en om handikappersättning, en om bostadstillägg och om du har barn en handläggare för bostadsbidrag. Sedan har du en handläggare för sjukersättningen, den som jag kallar för sjukpensionen och en för bilbidrag och anpassningsbidrag till bilen. Sedan har du hjälpmedelscentralen och bostadsanpassningsbyrån eller vad det kan heta nu för tiden? Sedan har du färdtjänstnämnden och Länsstyrelsen. Och allt detta är bara en del av hela kakan som du kan behöva hjälp med.

En av anledningarna till varför försäkringskassan slutade med att en handläggare skulle bistå med den hjälp man kan behöva var, enligt en handläggare jag pratade med, för att inte ens de kunde lära sig alla regler och kunde därför inte vara behjälplig. En annan anledning enligt samma källa var att det blev för dyrt eftersom handläggaren fick en helhetsinsyn hos personen och kunde därför inte neka den sökande lika enkelt. Fiffigt va?

Sedan har du alla läkarintyg som försäkringskassan, länsstyrelsen och andra statliga instanser kräver, ett intyg till sjukersättningen, handikappersättningen och bostadstillägg och de skall förnyas varje gång du måste söka på nytt, en läkare som ska skriva intyg till varför du behöver så stor lägenhet pga hjälpmedel, sedan behöver du läkarintyg för att få färdtjänst och läkarintyg till bilbidrag, m.fl.. Och så  fort du är klar så börjar eländet om någonstans eftersom tiden för det beviljade ”stödet” har löpt ut. (Le din jävel livet leker ju!)

Det gäller att se det komiska i det hela, fast ibland är det svårt. Speciellt när man måste motivera inför kritiska ögon som misstror en i situationer där man är som mest sårbar med intima uppgifter och sådan information som man aldrig annars skulle dela med sig, och det till en främling som skiter i om den sökande får den hjälp han/hon är berättigad till. Det är mer än jobbigt och förnedrande. Det är kränkande.

Nu har jag fått klaga av mig lite. Så det är inte sjukdomen, funktionshindret som är värst. Det är den förnedrande attityden och diskrimineringen jag som funktionshindrad blir bemött av från staten och dess tjänstemän för att kunna utöva mina rättigheter och skyldigheter.

Nej, nu ska jag fly undan verkligheten ett tag. Det börjar en film jag vill se innan jag ska försöka övertala mig själv att våga somna.

Ta hand om er!
Nalle

att leva upp till våra skyldigheter och rättigheter där en persons fysiska och psykiska svårigheter förr satte stopp för en naturlig gemenskap.
Share Button

Kommentera här!

One comment

  • Mamma

    Ja, det är tur att du har kvar din sida att kunna titta på eländet med humorns ögon ibland. Förstår att det blir mindre och mindre med dessa ögon, men försök att fortsätta med det, är du snäll min kronprins.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *