7 minuter, 23 sekunder

Ett yrke i behov av attitydsförändring

Warning: Illegal string offset 'filter' in /customers/4/b/d/bjornthoren.se/httpd.www/blogg/wp-includes/taxonomy.php on line 1442

IMG_2_0066_200pxAtt leva med personlig assistans känns ibland lite som rysk roulett. Med en fungerande assistans rullar livet på precis som det ska göra och de gånger den inte fungerar vill man bara skjuta huvudet av sig. Skillnaden kan vara enorm fast man har samma assistenter. Med nitton år erfarenhet av personlig assistans kan jag verkligen påstå att man ska ha en jävla tur att få tag på bra personliga assistenter. Gångerna är många då jag har undrat hur det kan bli en sådan stor skillnad.

Redan vid anställningsintervjun har jag ett utarbetat formulär som jag kör efter och från dag ett, när en assistent har blivit anställd, får de en likadan inskolning i cirka två veckor. Sedan har vi ett MAS, medarbetarsamtal, under lediga former som också är lika för alla men där jag får helt olika resultat, varför?

Okej, jag skulle kunna göra det enkelt för mig och säga att det handlar om att alla är och fungerar olika. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag har haft flera assistenter som fungerar lika bra oavsett vad, hur eller när. För dessa assistenter spelar det ingen roll om jag är sjuk, har en dålig dag eller om jag är på topp och är en aktivt deltagande arbetsledare. De gör alltid en bra och proffessionell arbetsinsats. Till och med de dagar då dom själva inte är på topp.

De allra flesta assistenter fungerat bra, till en början
Men efter ett tag händer något och MAS samtalen avlöser varandra utan att ge någon större positiv effekt. Det slutar med att många av dessa assistenter inte längre klarar av den minsta förändring vilket är oacceptabelt om jag ska kunna leva mitt liv. Det borde väl alla förstå att även om en person är beroende av assistans så förändras vardagar och livet precis som som det gör för andra. Ibland går det så långt att en del assistenter börjar bete sig illa. Det kan handla om att de börjar ifrågasätta arbetsuppgifter, varför jag vill göra si eller så och varför jag måste göra det nu när jag annars brukar göra det senare. Det kan också hända att de sjukskriver sig och jobbar svart på annat håll eller att de till och med frågar om de kan få jobba svart hos mig. (I dessa fall har man inte blivit kvar speciellt länge). En annan sak som också brukar hända med vissa assistenter är att de fejkar sjukskrivning för att göra annat eller så skiter dom i att dyka upp, fast dom vet att det drabbar både mig och deras arbetskamrater på ett mycket obehagligt sätt. I dessa fall går dom inte att nå varken på telefon eller mobil.

IMG_0201_JK200px

Samma status som städare
Hur kommer det sig att en del alltid gör ett bra jobb och att andra inte gör det? Det kanske har med inställningen till yrket att göra? Under mina 19 år som assistansanvändare har jag diskuterat det här med många assistenter, både i egenskap av arbetsledare för mina assistenter och som privatperson. Det finns ett par saker som ständigt återkommer i diskussionen och det är att många, (här är ungdomar överrepresenterade), ser yrket som ett skitjobb eller ett ”i väntan på jobb”. Det finns också personliga assistenter som har sagt att de skäms för att svara på frågan vad de jobbar med, (här är också ungdomar överrepresenterade), och en del skäms till och med inför familj och släktingar på grund av att det inte behövs någon speciell utbildning.

En av mina assistenter:
”alla vet ju att man alltid kan söka jobb som personlig assistent. Det behövs ingen utbildning. Mina vänner eller bekanta får ett konstigt uttryck när jag svarar att jag jobbar som personlig assistent. Det är sällan jag får någon följd fråga om hur det är eller om jag trivs? Men om jag berättar vad jag gör, vad jobbet går ut på och hur viktigt jobbet är så får de en helt annan inställning och säger att de hade dom inte tänkt på. Bland unga så tror jag att yrket har samma status som typ städare. Alla har hört talas om personlig assistans men väldigt få vet vad det innebär. För att höja statusen tror jag att det måste till någonslags utbildning för personliga assistenter.”

I dagens JAG-ismiska samhälle
För egen del tror jag att mycket av det min assistent säger stämmer. Samhället har blivit alltmer egocentriskt och JAG-ismen härskar mer och mer och ger ungdomarnas en skev bild på sig själva. Det är vårt, (de vuxnas), eget fel att det har blivit allt viktigare vad andra tycker och säger om en samtidigt som ytligheter spelar allt större roll. Hur ska man då kunna passa i ett yrke som mer eller mindre går ut på att man sätter sig själv i andra rummet. Det går ju inte ihop med samhällets budskap idag.

Folkvett och medmänsklighet
Det här är något som också speglar sig i en annan yrkesgrupp. Jag tänker på dom som jobbar med personer som har både funktionsnedsättningar och begåvningshandikapp. Detta är en yrkesgrupp som verkligen är i stort behov av utbildning. I alla fall när det gäller vanligt hederligt folkvett och hur man behandlar sina medmänniskor. Jag har ingen aning om hur det är med utbildningar inom denna yrkesgrupp men med det som jag bevittnar dagligen så saknar väldigt många av dem medmänsklighet och empati. Speciellt här i Älvsjö.

Behandlas som paket!
Nästan varje dag ser jag hur s.k. assistenter/personal är ute med sina brukare. De pratar nästan aldrig med varandra utan assistenten/personalen pratar istället ljudligt med någon väninna i mobiltelefon och skiter fullständigt i om brukaren vill något. Jag har också sett hur en manlig assistent/personal lämnade sin brukare för att flörta/hjälpa en förbigående kvinna. Jo, han kom tillbaka ganska snabbt för att fortsätta putta sitt paket på hjul framåt. Men det värsta var nog när två unga kvinnor var ute med en brukare som fick lyssna på hur äckligt deras kompisar hade tyckt det var när en av tjejerna hade berättat om en speciell arbetsuppgift. Dom skrattade, gestikulerade med armarna och hade för sig en massa läten medan man riktigt kunde känna hur jobbigt han tyckte det var och hur olycklig och ensam han kände sig. Han fanns inte för dom.

Det behövs en attitydförändring
I början tycker dom flesta assistenter att de har ett roligt, ansvarsfullt, viktigt, och utvecklande jobb. Jag får ofta höra det. Men sedan efter ett tag händer något, som jag skrev ovan. Det har fått mig att fundera på om det handlar om dåligt arbetsledarskap eller om att vissa inte har förmågan att sätta andra framför sig själv? Jag har förr varit mot en utbildning av personliga assistenter just på grund av att de är personliga och jag vill gärna utbilda mina assistenter till att passa mig och mina behov. Fast jag har ändrat åsikt här. (Det är fan inte ofta jag gör det..!) Idag är jag beredd att hålla med om att det kunde vara bra om det fanns en ”vettig” utbildning av personliga assistenter som lär ut själva basen och tänket. Jag vet att det finns utbildningar men jag skulle gärna se att eventuellt blivande assistenter skulle utbildas av lursledare/lärare med egna funktionsnedsättningar och erfarenhet av personlig assistans.

Note: Mina assistenter som ni kan se på bilderna här i inlägget har inget med texten att göra, de är självklart helt fantastiska och vi har ett gott samarbete. Bara så ni vet.

Nä, nu skall det lagas middag. Om det är något du undrar över gällande inlägget? Tveka inte att höra av dig, antingen via en kommentar eller vi e-post: blogg@bjornthoren.se

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

Kommentera här!

8 comments

  • Mamma

    Ja du Björn, det är för bedrövligt om detta förekommer i vår verklighet. Jag håller fullkomligt med dej om att utbildning behövs och framförallt i vett och förnuft i mänskligt beteende. Utbildning med funktionshindrade som kursledare tycker jag låter som ett utomordentligt bra förslag.
    Puss och kram/mamma

  • Pingback: Lite mer om personlig assistans… | Nalles tankar från roten

  • Som vanligt så träffar du mitt i prick
    Visst behövs det en grundutbildning och löneläget skulle även det behövas höjas för att ge detta mycket viktiga arbete lite mera status
    Jag har skrivit lite om personlig assistans på min blog och även på FB sidan Funktionshindrades mänskliga rättigheter

  • Marie Edemyr Fredriksson

    Hej!
    Önskar att jag hade en fjärdedel av din skrivarförmåga.
    När det gäller utbildning av assistenter är jag dock inte villig att hålla med, har haft några som varit ”utbildade” och det var det värsta skit som jag någonsin haft bland mina 20-talet assistenter. Dom lyssnar aldrig på mig utan det här har jag lärt mig och så blir det, inga diskussioner!
    En annan synpunk …Varför utbilda till ett yrke som snart är ett minne blott, enligt min samordnare ska ju rederingen igen dra ner på tiderna för oss.

    • Hej Marie!
      – tack för din kommentar.

      Det är precis den anledningen du uppger som jag var min anledning, och fortfarande ibland kan ha, till att jag var emot utbildning av personliga assistenter. Varje arbetsplats och brukare/arbetsledare är ju unik och därför är det oerhört svårt att få till en utbildning som dels inte går emot intentionerna i lagen, dvs självbestämmandet. Jag har också haft assistenter anställda som har haft en erfarenhet ifrån hemtjänst eller varit utbildade barnsköterska eller undersköterska, etc och haft liknande problem du nämner. Men då fick jag ta tag i dem och ”utbilda dom” efter hur det ska fungera här hemma hos mig. Vi är ju alla olika individer med olika behov, liv och erfarenheter och önskemål så det är ingen lätt uppgift. Men efter ett visst antal samtal om och hur yrket ska fungera hos mig och vad jag förväntar mig av mina personliga assistenter så brukar det för det mesta gå fin fint. Det har funnits några gånger då det har brustit och personen har till slut få gå. Det har alltid förutom en gång varit ett gemensamt beslut och när det kom till kritan så var yrkesvalet inte något som passade dessa personer.

      Jag tror, nej jag är övertygad om ifall man ska ha utbildning av personliga assistenter så måste utbildningen genomföras av brukare och andra personer som är väl insatta i de yrkesetiska reglerna. Det är så viktigt att det framgår att utbildningen bara är en avstamp, en början, på ett yrkesval och att resterande tid och år är kantad av fortsatt utbildning. Så är det ju egentligen inom alla yrken. Man förkovrar sig och utvecklas. Till och med inom yrket bilmekaniker blir man ju aldrig färdig utan det är hela tiden nya saker som skall läras och övas in. Kanske dålig jämförelse, men ändå.

      Om en assistent inte lyssnar, på sin ”arbetsledare” vilket du är eftersom det är du som arbetsleder vad hon/han ska göra, är det en person som har problem kan jag tycka. Det är oseriöst och jävligt fräckt eftersom det är du som är experten på hur du vill leva ditt liv och hur det ska gå till för att du skall kunna leva livet som du vill och kan. Passar inte skorna så får vederbörande byta arbete. MEN SJÄLVKLART ÄR att det måste ske kommunikation från båda håll, likaså är det med respekten mellan den personliga assistenten och oss brukare/arbetsledare.

      MINA ASSISTENTER ÄR INGA DRÄNGAR/PIGOR OCH DET FINNS INTE MYCKET JAG INTE SKULLE GÖRA FÖR MINA ASSISTENTER MEN SÅ HAR DE OCKSÅ FATTAT ATT DE HAR ETT OERHÖRT VIKTIGT OCH SPECIELLT YRKE. De fattar att det är deras arbetsinsats som står emellan ett väl fungerande liv med livskvalité därför brukar väldigt få ha några svårigheter med att förstå och acceptera att när de jobbar är det jag som är nummer 1 och de kommer på andra och ibland även på 3:e plats. För det mesta, ja nästan alltid faktiskt, med undantag av ett fåtal änglar, enligt mig, så har jag under mina 21 år som arbetsledare i STIL varit tvungen att förmedla eller utbilda dem i denna förståelse eller insikt. Men när de har fattat brukar det gå på räls och vi mycket och många samtal, både inplanerade medarbetarsamtal och samtal i stunden. Ju mer jag ger ju bättre assistans får jag så…

      Att det går åt pipsvängen ibland beror oftast på att det tyvärr är yngre kvinnor/män som jobbar och de vill ju givetvis gå vidare efter ett tag. Och det är ju inget konstigt med det. Eller så ska de ha barn och vara mammalediga, där befinner jag mig just nu, men det är ju baksidan av yrket eller vårt liv som funkisar. Okej, nu ska jag inte flumma ut för mycket. I det stora hela, OM man gör på rätt sätt, så tror jag en slags grundutbildning kan vara bra för många assistenter och framför allt för många brukare som kanske inte har orken att dra det tyngsta lasset. Men det är klart Marie att vi all måste se upp så vi inte råkar ut för personer som vill härska och bestämma över oss och våra liv. Jag har givetvis också råkat ut för sådana personer (ett fåtal gånger) men om jag inte känner att de respekterar mig, eller yrket de valt eller deras arbetsplats (som ÄR mitt hem och mitt liv) ja, då kan de fara dit pepparn växer. Men för det mesta fungerar det utmärkt.

      Att yrket personlig assistans skulle vara ett minne blott inom en snar framtid tror jag inte på. Men de har försämrat lagen duktigt de senaste åren och därför är det oerhört viktigt att VI ALLA HÅLLER IHOP OCH REAGERAR TILLSAMMANS OCH IHOP MED VÅRA PERSONLIGA ASSISTENTER.

      Det är inte lätt! jag vet! Men att ge upp är inget alternativ. Då spelar vi makten rakt i händerna.

      Ta hand om dig, vännen!

      Många kramar.
      Nalle

  • Gunnel Larsson

    Mycket känner jag igen i det du skriver och inte minst detta med att det inte är trendigt att så att säga ”ödmjuka sig” under en annans åsikt. Egentligen är ju alla arbeten lite av detta att sälja sin tid till någon som behöver ha gjort något och sedan får man bestämma allt på arbetsplatsen, om man inte blir chef. 🙂

    Någon typ av grundutbildning med lagar och definitivt med lärare som har egen erfarenhet av assistans behov men ändå har behållit siktet på bredden av att alla inte är som man själv vore kanske bra. Jag har också sagt helt nej innan men ibland blir man trött av att förklara grunder typ vanlig arbetsmoral, lagens härliga grunder som ger oss makten över våra liv och dyl.

    Ändå är det mest härliga människor man stöter på om än det allt för ofta har varit att personen har ändrat plan för sitt liv på något sätt och därför försvunnit ur bilden.

    Det är många som pratar om karriär, självförverkligande och att ha mycket möjlighet att påverka sitt arbete för att man ska kunna trivas på en arbetsplats, men jag tror inte att alla känner att dom ville ha det så!

    Vi får fortsätta kämpa på för att höja statusen för detta mycket viktiga yrke och inte glömma att nämna assistans som ett yrke!

    Ha det gott och lycka till så kämpar jag vidare här för att precis som du bättre förstå hur vi ska göra för att få det så bra som lagen menade att vi skall ha det, jämnt och ständigt.

    • Hej Gunnel!
      – tack för kommentaren.

      Ja, det kan vara svårt idag att få tag på folk som kan i dagens JAG-istiska samhälle backa och stiga åt sidan för att hjälpa/assistera så arbetsledaren/assistentbrukaren kan klara av att leva sitt eget liv efter sina egna villkor och möjligheter. Men om utbildning ska till är det oerhört viktigt att den sköts eller hålls av oss som behöver assistans, annars är jag rädd för att det kan bli som Marie nämner nedan, eller att det kan bli återigen ett kall yrke där de som söker jobb mer eller mindre gör det för att de tycker synd om funkisar och vill ”ta hand om oss”. Brrr, hövva! Jag fick lite rysningar där. 🙂

      Men det är mycket viktigt att vi klarar av att höja statusen men utan att tumma på självbestämmandet givetvis. Lagen kom till för att vi skulle få tillbaka makten över våra egna liv och självbestämmandet, oavsett i vilken form den än sker, är grunden till all personlig assistans och Independent Living. Att själv få bestämma över sitt liv som funkis går bara att genomföra med ekonomiska incitament och då kan vi inte ha det som nu, eller göra det än värre vilket det håller på att bli, att vi funkisar – vanliga Svenssons ska ha mer eller mindre, helst mycket mer, erfarenhet och kunnande av att driva företag där man har ett redovisningsansvar som ett företag – inte ska klara av att ta hand om vår egen assistans för att det har blivit för krångligt, eller att det finns företag som lever fett på att dra många av oss vid näsan. Att sedan kalla oss för fuskare eller att försöka smutskasta lagen om personlig assistans är ohederligt.

      Ja, det finns mycket att göra för att förbättra men det är galet svårt när politiker samtidigt jobbar emot oss. Det är en omänsklighet att samtidigt som man ska ta hand om eventuell kronisk sjukdom, funktionsnedsättning med allt vad det kan innebära, få sin personliga assistans att fungera, se över och bevaka så assistansen och lagen inte försämras ytterligare – så ska man behöva redovisa kronor och ören, slåss och försvara sig mot angrepp och beskyllningar av fusk. Det är jävlar i mig inte många Svenssons som skulle klara av ett sådant liv. Därför välkomnar jag att du kämpar vidare för att få lagen så bra som den en gång var och/eller skulle kunna bli.

      Ta hand om dig!
      Nalle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *