Snart dags!

Här om dagen såg jag en liten valp. En amerikansk bulldog, och den var bedårande söt och klumpig. Den var sådär nyfiken som en valp ska vara. Jag blev helt såld på denna lilla krabat. Jag har gått i flera dagar och lekt med tanken om det inte snart är dags för mig att skaffa en hund? Det vore verkligen kul på så många sätt och vis även om det finns en del baksidor. Man måste alltid gå ut med dem i ur och skur plus att man inte ska lämna dem ensamma. Man blir lite som fastbunden. Eller blir man det?

Det underliga är att jag inte kommer ihåg det jobbiga när jag tänker på mina två älsklingar. Den ena var en schäferhane som var lika stor och klumpig som han var barnslig och nyfiken, och den andra var en golden retrivertik som var lyhörd, nyfiken och försiktig. Däremot minns jag sorgen över att vara tvungen att sälja dem när jag blev sämre

I vanliga fall brukade jag ha med mig en assistent när jag gick ut med Othello men denna gång var assistenten sjuk. Jag var alltså tvungen att ta ut Othello på en promenad. I alla fall så han kunde kissa och bajsa. Men det skulle visa sig att Othello ville annat. Första gången jag var tvungen att ta ut honom ensam skulle det visa sig bli en lång promenad där han fick hjärnsläpp och glömde, eller struntade i, det han hade lärt sig. Nu hör det till storyn att husse fick hjärnsläpp han också. Jag skulle naturligtvis inte ha släppt honom lös. Men eftersom början på promenaden gick så himla bra ville jag testa att träna honom själv. Jag släppte honom lös, som jag brukade göra när jag tränade honom tillsammans med min hundkonsulent Josta Formeus, men nu var jag alltså alldeles ensam. Othello tittade på mig som om han undrade vad jag höll på med.

I början gick det kanonbra. Han lydde jättebra på sitt, ligg och stanna där. Jag kunde gå iväg och komma tillbaka och gå min väg igen. Han satt stilla och hade 100% koll på mig. Det gick så himla bra att jag var full av härliga känslor såsom stolthet, glädje, kärlek, lycka och känslan som uppstår när samarbetet mellan hund och husse/matte fungerar hundra procent. Jag var lycklig över att denna vanskliga promenad utan personlig assistans hade gått bra så jag kallade in Othello som började springa mot mig. Det var dags att gå hemåt. Trodde jag. Jag skulle precis sätta på honom kopplet när en stor hund kommer springandes och jag riktigt kände på Othello hur han tappade koncentrationen och ville springa fram. Nu händer någonting som sker väldigt snabbt, både av mig men framför allt av Othello. Jag ville inte att de skulle hälsa, eftersom ingen husse/matte fanns i närheten och jag var ensam, ifall de skulle ryka ihop.

Så jag gör det jag har lärt mig, jag försöker få Othello mer intresserad av mig än hunden som kommer springandes, vilket inte är lätt så jag tar upp en kotte från marken och gör mig så rolig jag någonsin kan och på så sätt fångade jag hans intresse ett par sekunder, och då passar jag på att kasta iväg kotten. Han ignorerar hunden, som nu springer tillbaka in i skogen, och springer gladligen fram till kotten och hämtar den. Othello springer fram till mig men stannar en meter ifrån och lägger kotten försiktigt på marken för att visa mig. Så fort jag närmar mig honom eller kotten så tar han den och springer iväg en bit. Jag kallar in honom och han kommer lunkande men stannar en meter ifrån och lägger kotten försiktigt på marken. Så där håller vi på i två timmar innan jag ger upp och börjar gå hemåt. Othello var överlycklig och busig som bara den. Han var så stolt över sin kotte när vi gick hemåt. Åh, vad jag ångrade att jag kastade en kotte för han blev smått tokig i kottar efter det.

När vi svänger in på min gård ser Othello fyra barn som springer och leker så han släpper kotten av bara farten och springer efter. Jag höjer rösten men han ser bara dessa roliga barn som springer så han sprang naturligtvis ikapp och hoppar upp mot ett av barnen som trillar och slår sin lilla tumme. När barnet grät så slickar Othello först barnet i ansiktet sedan kryper han tillbaka till mig så jag kan sätta på kopplet igen. Det var precis som om han visste att han hade gjort fel. Som sagt var så skulle jag inte ha släppt honom lös och jag skulle definitivt inte ha kastat kottar. Idag vet jag bättre. Schäfrar har ganska lätt att bli besatta av kottar, pinnar och snöbollar, etc. I alla fall så blev Othello det.

Jag kommer att skaffa hund. Det vet jag, men frågan är bara när. När jag är stark nog att orka med alla promenader, all träning och oförutsedda händelser. Visst blir man bunden med en hund fast för egen del handlar det nog mest om kärleksband. Och visst är det mycket jobb. Fast jag minns inte att jag tyckte det var så jobbigt. Därför tror jag att tiden snart är här. Jag kan inte sluta tänka på den där söta amerikanska bulldogen, även om jag ska ha en golden retriver nästa gång. Det kanske blir till sommaren? Det vore så himla kul.

Vov, vov, vov.

Kramar!
Nalle

Share Button

Hur ska jag göra?

Den 1 december kommer förnedringskassans, ursäkta mig, försäkringskassans handläggare hem till mig för att gå igenom mitt assistansbehov. Två av dessa möten har jag själv varit initiativtagare till då jag behövde fler timmar ena gången och ta bort timmar den andra gången. Även denna gång var det jag som hörde av mig, (idag ångrar jag mig nästan). Jag ville på ett enkelt sätt lägga till timmar för sovande jour – istället sitter jag nu här i väntan på en omprövning av hela assistansen. Vad fan hände?

Okej, det är två år sedan sist, men hur ofta ska man behöva bedyra sin rätt till assistans? Det framgår dessutom av flera läkarintyg att jag är kroniker vilket innebär, varaktigt funktionshinder, för min del att vid förändringar handlar det om försämringar och inget annat. När jag tog bort min sovande jour var det för att jag inte orkade med att ha assistans 24/7. Det var psykiskt påfrestande att aldrig få vara ensam. Men nu behöver jag ha min sovande jour tillbaka.

När jag tänker på försäkringskassan, får jag en klump i halsen och ont i magen. Samma sak händer när jag tänker på regeringen och deras direktiv om besparingar till försäkringskassan. Jag är mer än besviken på socialdemokraterna eftersom de verkar tycka att vi med funktionshinder inte passar in i den svenska modellen. I alla fall inte som fria medborgare med makt över sina egna liv. Det kostar för mycket. Idag kan till och med den som har ett varaktigt funktionshinder med stora hjälpbehov bli av med sin assistans, eller får avslag när de söker för första gången.

Det har blivit galet. Det självklara är inte självklart längre. Förr fick du dina assistansbehov tillgodosedda, det var en rättighet. Idag handlar det mycket om vilken handläggare du får om du skall få dina hjälpbehov tillgodosedda.

Vi går bakåt i tiden och aktar vi oss inte hamnar vi snart i ett samhälle utan personlig assistans där vi måste förlita oss på välvilja och välgörenhet, men också på hemtjänst och olika typer av serviceboenden och boendeservice. Det går fort att rasera det som har tagit lång tid att bygga upp. Det är självkänslan som först sviktar när jag tänker på hur jag hade det innan personlig assistans fanns. Jag har levt mer än hälften av mitt liv utan personlig assistans och det livet är inget liv jag vill återvända till. Aldrig igen!!!

Efter att ha läst den senaste tidens artiklar om personlig assistans och de neddragningar som nu sker är det med blandade känslor som jag nu söker fler timmar. Jag har alltid trott att handläggarna på försäkringskassan finns för vår skull så därför har jag alltid träffat dem ensam. Men nu vet jag inte hur jag ska göra? Jag får rådet att det skulle vara bra att ta med sig en jurist som kan föra ens talan. Ska det verkligen vara nödvändigt? Lagen finns ju där och följer man lagen så borde jag få mina extra timmar. Men än så länge är det bara att vänta som gäller. Tre månaders väntan på hembesök och under tiden får jag klara mig utan sovande jouren. Men om jag kommer ta med en jurist eller inte får framtiden visa. Vi får väl se hur det går.

Ta hand om varandra.

Kramar!
Nalle

 

Share Button
1 2 3 196