Min fyrfotade kärlek

Jag vaknade en dag för ett tag sedan och jag kände att smärtan kom galopperandes samt att ångesten pös om vartannat bankade i bröstet på mig. Sedan dess har jag återigen haft ett litet helvete. Fast idag är det en stor skillnad mot förr om åren och hon heter Keena.

Kenna är en golden retriver tik, som hela tiden vill leka och busa, hon är en liten clown som får mig till skratt hur lätt som helst och innan jag vet ordet av försvinner ångesten och smärtan blir mindre påtaglig. Keena fyllde 1 år i februari vilket innebär att hon fortfarande är barnslig. Fast hon har blivit lugnare, i alla fall under kortare perioder.

Här ser vi Keena i november 2017 vid ett av sina favorit ställen, under diskhorn. Detta sker till assistenternas stora förtret då de snubblar över henne. Hon är en liten fena på att ligga i vägen och det kan sluta med att de mest dråpliga sakerna händer – och husse får sig ett gott skratt och vips så är ångesten borta. Hon är det bästa som har hänt mig, även om det är en del jobb med att ha en hund.

Ta hand om er!

Kram
Nalle

Share Button

Lek, pussar och härlighet

Vindarna blir allt kraftigare och betydligt kallare med dagarna som går. Snart är vintern här med snö, eller snöslask, ett väder jag hatar som hundägare och rullstolsanvändare. Oavsett om jag tycker det är oerhört vackert med snö på marken och runt omkring träd och buskar föredrar jag en snöfattig vinter där temperaturen ligger runt nollan. Tråkigt för alla barnen men nödvändigt för mig om jag ska kunna ta mig ut och framför allt för att kunna ta ut Keena på promenader. Det är vår första vinter ihop och Keenas första vinter överhuvudtaget.

 

Jag försöker vara med på alla Keenas promenader men går det inte så går det inte. Då får min personliga assistans ta promenaderna. Min elrullstol tar sig fram duktigt här och där men när det regnar så fungerar elrullen inget vidare och jag kan bli stående när som helst. Nu har jag turen att varken Keena eller mina assistenter gillar att promenera när det regnar. När snön kommer hade jag önskat att jag hade kunnat vara med, framför allt den första snön, för att få se glädjen när Keena pulsar, hoppar och snurrar runt i snön. Det är en liten sorg jag har men jag får glädja mig med att Keena kommer få uppleva snön. Även om det känns sorgligt för mig ger hon mig otroligt mycket glädje av annat slag att jag lätt kan nöja mig med dessa underbara gånger/dagar.

En sådan gång är när vi tränar här hemma. Jag har på höger sida av rullstolen ett gäng godisar, som hon låter bli för hon vet att det är aj aj, och i vänster hand har jag en liten godisbit som hon mycket väl vet om att hon kommer få om ett tag allteftersom husse begärt att man ska sitta, ligga, stanna kvar och gå fint. Ibland tycker hon att det tar för lång tid och då kan hon busa till det med att hoppa upp i knät på mig och pussa mig någonstans i ansiktet, mest på näsan, och det går fort så pussarna haglar tätt medan hennes svans viftar vilt allt medan jag skrattar ihjäl mig. Samtidigt försöker hon ta godisbiten ifrån mig. Det kanske skall nämnas att en snart fullvuxen golden retriver är skrymmande att ha i knät men än så länge får hon plats och sitter där mer än gärna när hon blir rädd eller vill visa kärlek eller bus. Och varje gång smälter mitt hjärta.

Nej, mina vänner. Nu ska jag återvända till Keena som precis har kommit hem från en promenad. Ta nu hand om er alla så hörs vi senare.

Kram!
Nalle

Share Button
1 2 3 203