Ryck upp dig!

Efter att ha gått i terapi, eller i beteendeaktivering, där jag fick lära mig en del om underskott och överskott, två minuters regeln, situationsanalyser, korta och långa konsekvenser och grubblerier, så känns det skönt att terapin äntligen är över. Det jag ska göra nu är att fortsätta terapin, beteendeaktiveringen, på egen hand.

Det är inte alltid enkelt att skilja på kreativ problemlösning och grubblerier. För egen del händer det ganska ofta att när jag står inför ett eller flera problem som kräver sin lösning så börjar jag konstruktivt, men det slutar allt som ofta med grubblerier och att jag kör fast i gamla tankemönster. Det är då ältandet börjar och innan jag vet ordet av har jag börjat upprepa saker och ting, det vill säga mönster. Men har jag kommit så långt att jag kan identifiera vad som är grubblerier och vad som kräver konstruktiva problemlösningar borde det vara lätt att sluta grubbla. Eller hur?

Men hjärnan spelar oss spratt hela tiden. Det spelar egentligen ingen roll om jag sitter rakt upp och ner och inte gör någonting, eller om jag börjar med konstruktiva problemlösningar, så slutar det med att jag sitter och grubblar, ibland på något helt annat än vad jag först började att tänka på. Och fortsätter jag grubbleriet övergår det ganska snart i depressions liknande känslor och tankar. Det gäller med andra ord att komma på sig själv när man grubblar så man kan bryta grubbleriet och göra något helt annat. Men eftersom tankarna kommer automatiskt kan det vara knepigt att komma på sig själv att man grubblar därför kan det vara bra med lite hjälp i början. Det skulle visa sig att min mobil var det hjälpmedel som jag behövde. Att sätta upp påminnelser fungerar för mig.

Hela terapin känns som om den har gått ut på att man ska rycka upp sig och göra något helt annat än det som får en att grubbla eller deppa. (Okej, det var till att förenkla det hela.) Till en början tyckte jag det lät oförskämt och verkade lite väl enkelt men ju mer aktiviteter som jag tillsammans med min terapeut enades om att jag skulle göra under veckorna ju svårare blev det. Men efter ett tag hittade vi en bra balans på aktiviteter. Jag lade in påminnelser i mobilen för alla aktiviteter och så fort det plingade till i den gjorde jag min uppgift utan pardon. Efter cirka fyra fem veckor började jag själv märka av att jag grubblade mindre. Men om det berodde på att jag började må bättre eller om det berodde på att jag inte hade tid till att grubbla på grund av alla aktiviteter, ska jag låta vara osagt.  🙂

Varje vecka, efter att jag hade varit hos psykologen, fick jag ett e-postmeddelande med en länk till ett skattningssystem. Jag fick ett gäng frågor att svara på, varje vecka samma frågor, och jag vet att mina svar ändrades med tiden åt det positiva hållet. Psykologen var så nöjd så. Det gick ju framåt så självklart var jag också nöjd. Jag hade lovat mig själv att gå in för terapin med hundra procent engagemang. Vilket är anledningen till att det har gått så bra, tror jag. Nu när terapin är över är det meningen att jag ska fortsätta med att aktivera mig själv vilket har gått bra så här långt.

Jag är medveten om att vi alla är olika men jag tror starkt på att inte ge sig själv möjligheten att strunta i aktiviteterna bara för att man inte mår bra eller känner sig nere. Som sagt var kan det låta oförskämt eller simpelt men för mig, vid den här tiden i livet, har det bästa sättet varit att ta sig i kragen, rycka upp sig, och genomföra uppgiften man har framför sig. Oavsett om jag känner för det eller inte. Det känns bättre efteråt. I alla fall för mig.

Jag hoppas ni alla mår bra.

Ta hand om er!
Nalle

Share Button

I väntans tider

Nu har försäkringskassans handläggare varit hemma hos mig. Det skulle ta tre månader innan hon dök upp. I tre månader gick jag omkring och nojade över hur mötet skulle gå och om jag skulle ha med en jurist eller inte. Nu visade det sig att det kommer ta ytterligare tre till fyra månader innan jag får mitt beslut. Med andra ord kommer jag eventuellt att få vänta på mitt beslut i sju månader. Om det inte går fortare. Man kan ju undra vad det är som tar sådan tid?

Själva mötet med handläggaren gick över förväntan. Hon var trevlig och bemötandet var prickfritt. Det vill säga om vi bortser från alla obekväma och integritetskränkande frågor som en omprövning av personlig assistans innebär. Tyvärr. Efter mötet kunde jag konstatera att jag gjorde rätt som inte hade en jurist med mig. Jag hade väl antagligen tur som fick en vettig handläggare. Tur. Snacka om rättssäkert. (Ironi)

Man kan ju fråga sig varför LASS lagen har blivit så rättsosäker att det handlar om vilken handläggare man får. Om handläggaren har en bra dag och är schysst får du dina behov tillgodosedda. Men om personen har en dålig dag så verkar inte behoven styra hur många timmar assistans man får. Det avgör handläggaren efter eget tycke och smak. Så ska det väl ändå inte fungera? Men av någon anledning fungerar det så.

Jag tänker på alla dom som har blivit nekade personlig assistans, cirka 400 stycken i år, och alla dom som fått sin assistans indragen. Hur ska man våga söka fler timmar om man riskerar att bli utan sin assistans? Det kanske inte är så konstigt att jag är nojig över hur det kommer att gå.

Den 1 april har det gått fyra månader sedan handläggaren var här och så lång tid kan det tydligen ta för handläggaren att sammanfatta ett beslutsunderlag. Vi får väl se om det blir ett 1 april skämt eller om jag får de timmar jag har sökt? Till dess…

Var rädda om varandra.

Kramar
Nalle

Share Button
1 2 3 197